Enligt brottsbalken kan ansvar för oaktsam våldtäkt komma i fråga för den som med en person, som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan jämförlig sexuell handling och som dessutom är grovt oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt.
Detta straffstadgande tar huvudsakligen sikte på s.k. medveten oaktsamhet, dvs. ett fall där det är utrett att gärningsmannen verkligen faktiskt misstänkte att den andra personen inte deltog frivilligt. Men lagstiftningen utesluter i och för sig inte att straffansvar aktualiseras också i ett fall där gärningsmannen inte misstänkte att den andra personens deltagande var ofrivilligt men borde ha förstått det. Man brukar då tala om omedveten oaktsamhet.
Högsta domstolen konstaterar att det allmänt sett finns bara ett begränsat utrymme för att bedöma omedveten oaktsamhet som grov. Oaktsamheten måste framstå som påfallande klandervärd. I det enskilda fallet får denna bedömning ta sin utgångspunkt i vad som är utrett om gärningen och omständigheterna kring denna. Av särskild betydelse är vilka tecken som fanns på att den andra personen inte deltog frivilligt och vad gärningsmannen kunde ha uppmärksammat om detta, liksom hur personernas relation och tidigare samvaro har gestaltat sig.
I det aktuella fallet hade kvinnan varit i hög grad var passiv under de sexuella handlingarna. Detta talade med viss styrka för att den åtalade mannen borde ha förstått att hon inte deltog frivilligt. Samtidigt fanns det inte några andra tecken på att hon nu inte var med på de sexuella handlingarna. Mot bakgrund av deras nära relation och den sexuella samvaro de under en tid haft tillsammans fanns det inte något tydligt stöd i utredningen för att mannen borde ha förstått att hon den här gången, till skillnad från tidigare, inte deltog frivilligt. I vart fall kunde en oaktsamhet inte anses som så påfallande klandervärd att den skulle bedömas som grov och föranleda straffrättsligt ansvar.
Mannen frikändes därför.