Två kvinnor bodde på en gård i Dalarna. De hade gemensamt hushåll och gemensam ekonomi och i stort sett samma intressen och umgänge. En del i familjen och vänkretsen uppfattade de två kvinnorna som kamrater, andra såg dem som ett par.
I januari 2018 avled den ena kvinnan. Hon hade en försäkring som föll ut vid dödsfallet. Förmånstagare var i första hand make, partner eller sambo och i andra hand släktingar. Det blev tvist mellan den avlidna kvinnans föräldrar och den andra kvinnan om vem som hade rätt till ersättningen.
Parterna var överens om att kvinnorna vid dödsfallet stadigvarande bodde tillsammans och hade gemensamt hushåll. Frågan var om de då också levde i ett parförhållande i sambolagens mening. Föräldrarna pekade särskilt på att kvinnorna inte hade något sexuellt samliv utan bodde ihop bara som kamrater.
Högsta domstolen konstaterar att lagstiftaren genom begreppet parförhållande vill skilja ut de situationer där t.ex. släktingar, vänner eller arbetskamrater delar bostad och hushållsgemenskap. I sådana fall ska det inte anses finnas ett samboförhållande.
I anledning av detta sägs i förarbetena till lagen att med parförhållande avses att personerna ska bo tillsammans i ett förhållande där det normalt ingår sexuellt samliv.
Enligt Högsta domstolen kan detta uttalande inte förstås så att det skulle ta sikte på hur det ska vara i det enskilda samboförhållandet. Tanken är snarare att uttrycka att personerna ska stå i en sådan känslomässig relation till varandra att sexuellt umgänge brukar ingå i liknande förbindelser. Också ett förhållande utan sexuellt samliv kan alltså enligt domstolen utgöra ett parförhållande i lagens mening, och detta gäller oavsett anledningen till att något sexuellt samliv inte förekommer.
Högsta domstolen framhåller att det som är avgörande är i stället att relationen ska kännetecknas av en sådan nära gemenskap i personligt hänseende som normalt förekommer mellan gifta. Av betydelse vid bedömningen är om det finns en speciell samhörighet och tillit mellan personerna och en vilja att tillsammans dela livet som liknar det som brukar finnas mellan dem som väljer att gifta sig med varandra.
Vid en sammantagen bedömning anses utredningen ge tillräckligt stöd för att kvinnorna inte bara var kamrater utan levde i en sådan nära personlig gemenskap som ska anses som ett parförhållande i sambolagens mening. Den andra kvinnan hade därför rätt till försäkringsersättningen.