Högsta domstolen
 

Högsta domstolen har avgjort ett mål där en köpare krävt återbetalning enligt läran om condictio indebiti

Mål: T 409-22
En köpare krävde återbetalning av köpeskillingar för två fastigheter som betalats till ett fastighetsmäklarföretags klientmedelskonto. Enligt köparen var det fråga om misstagsbetalningar som skulle återgå enligt läran om condictio in debiti. Mäklarföretaget invände att betalningarna hade skett till den ansvarige fastighetsmäklarens klientmedelskonto på så sätt att betalningarna var att anse som klientmedel för vilka mäklaren hade redovisningsskyldighet. Högsta domstolen konstaterar att omständigheterna var sådana att det fanns en rättsgrund för betalningarna och att en tillämpning av läran om condictio indebiti därför inte aktualiseras.

Läran om condictio indebiti tar sikte på betalning utan rättsgrund. Utgångspunkten är att en sådan betalning föranleder en återbetalningsskyldighet för betalningsmottagaren, en skyldighet som mottagaren under vissa förutsättningar kan undgå.

En betalning kan ha en avtalsrättslig grund, såsom när en gäldenär betalar sin borgenär, eller utgöra en disposition genom vilken betalaren frivilligt gör en betalning till mottagaren. I båda fallen finns det då en rättsgrund för betalningen och läran om condictio indebiti blir inte tillämplig. Så kan vara fallet även om själva betalningen berodde på ett misstag från betalarens sida. En förutsättning är då att mottagaren med hänsyn till omständigheterna hade anledning att uppfatta betalningen som en betalning med rättsgrund.

I det aktuella fallet hade köparen meddelat att bolaget avsåg att betala köpeskillingarna till fastighetsmäklarens klientmedelskonto. Därefter hade köparen meddelat att köpen skulle återgå. Säljaren motsatte sig återgången. Köpeskillingarna betalades ändå till klientmedelskontot i enlighet med vad köparen först aviserat. Betalningarna hade emellertid lagts in i förväg och av misstag inte annullerats av köparen.

Högsta domstolen konstaterar att köparens meddelande om hur betalningarna skulle ske innebar en instruktion och därmed ett uppdrag till mäklaren att ta emot och förmedla betalningarna till säljaren. Mäklaren hade inte uppfattat att köparens begäran om återgång innebar att uppdraget återkallats och – mot bakgrund av att en köpare kan ha skäl att välja att betala en slutlikvid även om tvist föreligger – borde mäklaren inte heller ha uppfattat begäran om återgång på det sättet. Vid betalningstillfället fanns det därför en rättsgrund för mäklaren att ta emot betalningarna. Eftersom betalningarna hade en rättsgrund saknar det betydelse att det från köparens perspektiv var ett misstag att betalningsöverföringarna inte annullerades. Slutsatsen är därför att fastighetsmäklarföretaget inte är återbetalningsskyldigt mot köparen. Köparens talan har därför ogillats.