Högsta domstolen
 

Betydelsen för tredje man av en återvinning i konkurs

Mål: T 5438-23
Högsta domstolen har avgjort ett mål som gäller vilken betydelse en återvinning som skett i en konkurs har för två personer som inte var parter i återvinningen, men vars skulder hade infriats till följd av den rättshandling som återvanns.

Två bolag (underentreprenörsbolagen) satte ned fakturafordringar som bolagen hade på ett annat bolag (borgenären) mot att detta bolag med motsvarande belopp satte ned lånefordringar som bolaget hade på underentreprenörsbolagens ställföreträdare (tredje män). Underentreprenörsbolagen försattes därefter i konkurs och efter en domstolsprövning återvanns nedsättningarna av fakturafordringarna såsom en gåva från underentreprenörsbolagen i förhållande till borgenären. Borgenären krävde sedan underentreprenörsbolagens ställföreträdare på betalning av lånet med ett belopp som motsvarade det som återvunnits. Ställföreträdarna bestred betalningsskyldighet och gjorde bland annat gällande att deras låneskuld hade reglerats med befriande verkan och att domen i återvinningsmålet inte hade någon betydelse för deras betalningsskyldighet eftersom de inte varit parter i det målet.

Högsta domstolen uttalar att om en konkursgäldenär betalat en tredje mans skuld direkt till borgenären och denna betalning återvunnits bör det i regel medföra att skulden mellan borgenären och tredje mannen inte anses infriad. Motsvarande bör gälla om en rättshandling i form av en eftergift av en fordran återvinns och eftergiften även innebar ett skuldinfriande till förmån för tredje man. Undantag kan emellertid förekomma.

I det aktuella fallet är slutsatsen att ställföreträdarna är betalningsskyldiga enligt huvudregeln och att något undantag inte gäller. De ska därför betala sin låneskuld till borgenären motsvarande vad borgenären till följd av återvinningen hade fått betala till konkursbona.