En kommun i norra Sverige hade ingått ett exploateringsavtal. Enligt avtalet skulle exploatören anlägga vägar, parker och annat för att genomföra kommunens detaljplan. Kommunen skulle sedan ta över marken genom fastighetsreglering. I avtalet stod det vilken ersättning som då skulle betalas.
Det företag som hade gjort exploateringen ansökte om fastighetsreglering. Kommunen hänvisade till vad som sades i exploateringsavtalet om värdering av marken. Företaget ansåg att avtalet inte längre var bindande och att marken skulle värderas enligt lagen, dvs. som vid en expropriation.
Högsta domstolen konstaterar att ett samtycke till avsteg från lagens värderingsregler måste lämnas under förrättningen. Om det finns ett tidigare avtal om värderingen, måste parterna under förrättningen förklara att de håller fast vid avtalet. Ett exploateringsavtal är en civilrättslig överenskommelse och ska här inte behandlas annorlunda än andra avtal.
Eftersom företaget i det aktuella fallet inte har lämnat något samtycke under förrättningen, ska lagens värderingsregler tillämpas.