En fastighet bestod av flera friliggande områden, dvs. områden som är skilda från varandra genom mark eller vatten som inte ingår i fastigheten. Byggnadsnämnden beviljade bygglov för ett upplag som skulle ligga på ett av dessa områden. Bygglovet överklagades av ägaren och nyttjaren av en annan fastighet. Den fastigheten gränsade till ett av de områden som ingick i bygglovsfastigheten men inte till det område som bygglovet avsåg.
Högsta domstolen konstaterar att principen om rågrannars överklaganderätt inte är avsedd att utvidga den rätt att överklaga som gäller inom förvaltningsrätten, dvs. att beslutet ska angå den som överklagar. Domstolen konstaterar också att om ett bygglov avser ett enstaka friliggande område och grannens fastighet gränsar enbart till någon annan del av bygglovsfastigheten så har bygglovet typiskt sett ingen betydelse för grannfastigheten. En tillämpning av principen om rågrannars klagorätt kan i ett sådant fall leda fel.
Mot den bakgrunden bör, enligt domstolen, principen om rågrannars överklaganderätt i den aktuella situationen tillämpas så att varje friliggande område av fastigheten betraktas som en egen fastighet. Om bygglovsfastigheten består av flera friliggande områden, bör alltså en granne inte ha rätt att överklaga enbart därför att hans eller hennes fastighet gränsar till ett av dessa områden; därutöver bör krävas att grannfastigheten gränsar mot just det område som bygglovet avser. Grannen kan dock ha rätt att överklaga om det framgår på annat sätt att bygglovet angår honom eller henne.
I målet ansågs ägaren och nyttjaren av grannfastigheten inte kunna överklaga med stöd av principen om rågrannars överklaganderätt. Bygglovet ansågs inte heller angå dem på annat sätt. Deras överklagande avvisades därför.