I målet var det utrett att några personer i anslutning till en interpellationsdebatt i riksdagens plenisal tillsammans rest sig upp och kortvarigt gett uttryckt för sitt missnöje med debattens innehåll. Det inträffade uppmärksammades av flera av de närvarande i plenisalen. Förste vice talmannen såg sig föranledd att erinra om att åsiktsyttringar från läktaren inte är tillåtna.
Enligt Högsta domstolen medförde missnöjesyttringen oljud och innefattade en med oljud jämförlig åtgärd. Klagandena störde genom sitt agerande ett sammanträde i riksdagen som är en statlig förrättning. Regeringsformens och Europakonventionens skydd för yttrandefrihet utgjorde i detta fall inte något hinder mot att fälla till ansvar för brott.
Högsta domstolen kom mot denna bakgrund fram till att klagandena skulle dömas för störande av förrättning.