Parterna i målet har två gemensamma barn som är nio och tio år gamla. I samband med att föräldrarna separerade 2015 flyttade mamman och barnen till ett skyddat boende. De har därefter bosatt sig på en plats långt från pappan och har skyddade personuppgifter. Tingsrätten har beslutat att barnen ska ha rätt till regelbundet umgänge med pappan i närvaro av umgängesstödjare, men umgänge har bara kommit till stånd vid ett fåtal tillfällen. Mamman har motsatt sig ytterligare umgänge med hänvisning till risken att barnen ska avslöja deras bostadsadress.
Hovrätten bestämde att vårdnaden skulle flyttas från mamman till pappan, främst för att barnen därigenom skulle ges en möjlighet till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar.
Högsta domstolen har utifrån vad som kommit fram i målet gjort bedömningen att det förhållandet att mamman och barnen har skyddade personuppgifter inte är ett tillräckligt skäl för att låta barnens rätt till umgänge stå tillbaka. Mamman har därför brustit i omsorg om barnen när hon inte medverkat till att barnen har fått träffa pappan i den omfattning som tingsrätten har bestämt.
Efter en helhetsbedömning har Högsta domstolen ändå kommit fram till att det är bäst för barnen att mamman får ha kvar vårdnaden om dem. Hänsyn har bland annat tagits till att det äldre av barnen har diagnosen autism och är i ett stort behov av kontinuitet och förutsebarhet i tillvaron. Samtidigt slås fast att barnen även fortsättningsvis ska ha rätt till umgänge med pappan och att umgänget efter hand ska trappas upp. Mamman föreläggs att vid vite medverka till att det fortsatta umgänget kan genomföras.