Efter flera år som sambor inträffade en händelse i januari 2017 som avslutade sambornas förhållande och de pratade om att flytta isär. I september samma år flyttade en av dem från den gemensamma bostaden. Året därpå, i augusti 2018, ansökte den som flyttat från den tidigare gemensamma bostaden om att tingsrätten skulle förordna en bodelningsförrättare. Därefter uppkom tvist mellan parterna om bodelning begärts i rätt tid, inom ett år från det att samboförhållandet upphörde.
Högsta domstolen börjar med att konstaterar att huvudsyftet med sambolagen är att ge en svagare part ett minimiskydd när samboförhållandet upphör. Att ett samboförhållandes upphörande är styrande för bland annat tidsfristen att begära bodelning, gör att det behövs en tydlig och lättillämpad ordning för att avgöra frågan om när ett samboförhållande upphört. På så sätt kan tvister mellan tidigare sambor förebyggas, vilket bidrar till att frågor om fördelning av samboegendomen kan avgöras inom rimlig tid.
Enligt Högsta domstolen talar sambolagens syfte för en strikt tillämpning av bestämmelsen som anger att ett samboförhållande upphör om samborna eller någon av dem ingår äktenskap, om samborna flyttar isär eller om någon av dem avlider, eller om en sambo vänder sig till domstol angående vissa frågor såsom begäran om förordnande av bodelningsförrättare. Det räcker därför inte att samborna gemensamt eller på den ena sambons initiativ gör slut för att förhållandet ska upphöra i sambolagens mening. Inte heller är det tillräckligt att de inför exempelvis anhöriga och vänner ger uttryck för att förhållandet är avslutat.
Högsta domstolen kommer fram till att parets samboförhållande upphörde när de flyttade isär i september 2017. Genom att ansökan om förordnande av bodelningsförrättare skedde mindre än ett år senare har begäran om bodelning gjorts i rätt tid.