Bolaget i målen är ett helägt dotterbolag till ett bolag i Luxemburg. Moderbolaget ägs i sin tur av fem s.k. limited partnerships (partnerskapen) till knappt 96 procent och av ett annat bolag till drygt 4 procent. Partnerskapen har bildats i Jersey av cirka 130 investerare. De fem partnerskapen utgör tillsammans en fond. Fonden förvaltas av två s.k. general partners (GP-bolagen).
Bolaget erhöll lån från moderbolaget för att finansiera ett bolagsförvärv. Moderbolaget genomförde därefter ett återköp av sina egna aktier och betalade återköpet genom att fordringarna på bolaget överläts till GP-bolagen i deras egenskap av general partners för (”acting as general partner of”) partnerskapen. Fordringarna kom därefter att ingå i fondförmögenheten. Bolaget yrkade avdrag för räntorna avseende dessa lån men Skatteverket beslutade att inte medge bolaget avdrag för räntorna då GP-bolagen ansågs vara bolagets långivare och att GP-bolagen och bolaget var i intressegemenskap.
Enligt huvudregeln i ränteavdragsbegränsningsreglerna får ett företag som ingår i en intressegemenskap inte dra av ränteutgifter avseende en skuld till ett företag i intressegemenskapen om inte vissa förutsättningar är uppfyllda. Företag ska anses vara i intressegemenskap med varandra bl.a. om ett av företagen, direkt eller indirekt, genom ägarandel eller på annat sätt har ett väsentligt inflytande i det andra företaget.
De frågor som Högsta förvaltningsdomstolen hade att ta ställning till i målen var vem eller vilka som kunde anses vara bolagets långivare vid tillämpningen av ränteavdragsbegränsningsreglerna samt om bolaget och dess långivare kunde anses vara i intressegemenskap.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar i målen att en kontraktsrättslig fond som den nu aktuella, som består av ett eller flera partnerskap, utgör inte en juridisk person utan är en speciell avtalskonstruktion. Av fondavtalen mellan GP-bolagen och investerarna framgår bl.a. att investerarnas skyldighet främst är att bidra med kapital till fonden men att de inte ska ta del i förvaltningen eller kontrollen av fondens verksamhet. Varje investerares del av tillgångarna ska redovisas på ett separat konto och investerarna har rätt att ta del av vinster som uppstår när tillgångarna realiseras. GP-bolagen förvaltar fonden, företräder investerarna mot utomstående och kan binda dem mot tredje man. GP-bolagen är skyldiga att ta emot amorteringar och räntebetalningar för fondens räkning. Genom denna speciella avtalskonstruktion har den egentliga äganderätten till fondförmögenheten således separerats från förvaltningen av tillgångarna. Det innebär att det är investerarna som gemensamt äger tillgångarna i fonden, däribland fordringarna på bolaget, och som har rätt till avkastningen på dem i form av bl.a. ränteinkomster. Högsta förvaltningsdomstolen fann mot denna bakgrund att det var investerarna i fonden som får anses vara bolagets långivare.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar vidare i målen att bolaget är helägt av moderbolaget, vars andelar i sin tur till största delen ingår i fondförmögenheten. Det är investerarna i fonden som får anses äga dessa andelar och därmed också indirekt andelarna i bolaget. Genom fondavtalen har investerarna överlåtit förvaltningen av tillgångarna i fonden på GP-bolagen. Det inflytande i bolaget som följer med ägandet har därmed samlats hos GP-bolagen. GP-bolagen får vidare genom den valda avtalsstrukturen anses samverka på ett sådant sätt att de tillsammans utövar förvaltningen av fonden för samtliga investerares räkning. Investerarna och GP-bolagen får därför anses gemensamt ha ett väsentligt inflytande i bolaget, vilket innebär att de investerare som är företag får anses vara i intressegemenskap med bolaget.
Högsta förvaltningsdomstolen återförvisade målen till Skatteverket som ska pröva om det föreligger förutsättningar för bolaget att göra avdrag för de räntor som tillkommer de investerare som är företag.