Dom i mål om stöd och service till vissa funktionshindrade

En person beviljades 1996 insatsen biträde av kontaktperson enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Beslutet var inte tidsbegränsat och var inte heller försett med något ändringsförbehåll. I juni 2018 beslutade kommunen efter omprövning att inte längre bevilja insatsen. Förvaltningsrätten ansåg att kommunen haft rätt att ompröva beslutet eftersom den enskildes förhållanden väsentligen hade ändrats, och bedömde att den enskilde var tillförsäkrad goda levnadsvillkor även utan kontaktperson. Kammarrätten, som konstaterade att förvaltningslagen (2017:900) hade trätt i kraft efter att kommunen fattade det överklagade beslutet, upphävde underinstansernas avgöranden. Kammarrätten ansåg att den nya förvaltningslagen skulle tillämpas i målet och uttalade att ingen av de förutsättningar för att kunna ändra ett gynnande beslut som anges i 37 § andra stycket var uppfyllda, varför kommunen inte haft rätt att ompröva beslutet.

Kommunen överklagar nu kammarrättens dom och anför att det sedan den nya förvaltningslagen trätt i kraft är osäkert om det fortfarande är möjligt att ändra gynnande beslut vid väsentligt ändrade förhållanden.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar inledningsvis att lagstiftaren avsett att möjligheterna att ändra gynnande förvaltningsbeslut ska vara begränsade till de tre situationer som anges i 37 § andra stycket förvaltningslagen och att det inte längre är möjligt för en myndighet att utan ändringsförbehåll ändra ett gynnande beslut i en för den enskilde negativ riktning med hänvisning till en allmän princip om väsentligt ändrade förhållanden. Frågan var därefter om kommunens åtgärd skulle bedömas utifrån den nya förvaltningslagen eller utifrån de principer som gällde vid tidpunkten för kommunens beslut. Domstolen uttalar att utgångspunkten, om inte annat föreskrivs i övergångsbestämmelser eller följer av motivuttalanden eller omständigheterna i övrigt, är att det är de föreskrifter som är i kraft när prövningen sker som ska tillämpas (RÅ 1988 ref. 132). Denna princip har dock preciserats och modifierats i senare praxis och olika bedömningar kan behöva göras beroende på om författningsändringen gäller materiella föreskrifter eller förfaranderegler. Vidare finns det föreskrifter som varken är renodlat materiella eller av renodlad förfarandekaraktär. Högsta förvaltningsdomstolen anser att 37 § andra stycket förvaltningslagen är av sådan ”blandad” karaktär.

Av rättsfallet HFD 2019 ref. 63 följer att 37 § andra stycket förvaltningslagen ska beaktas av domstolarna även om myndighetsbeslutet har fattats före lagens ikraftträdande. Eftersom bestämmelsen inte medger att gynnande beslut ändras vid väsentligt ändrade förhållanden har kommunen inte haft rätt att ändra beslutet om biträde av kontaktperson till den enskildes nackdel. Kammarrättens dom var därmed korrekt.