Dom i mål om tillstånd att bedriva handel med tobaksvaror

För att bedriva detaljhandel med tobaksvaror krävs tillstånd. Kommunen där försäljningsstället är beläget prövar om den som ansökt om tillstånd är lämplig att utöva verksamheten. När sökanden är en juridisk person omfattar lämplighetsprövningen även de personer som har ett betydande inflytande i verksamheten.

Ett bolag som bedriver verksamhet som franchisetagare ansökte om tillstånd med efterföljde inte kommunens begäran att lämna in sitt avtal med franchisegivaren. Kommunen avslog ansökan och menade att avsaknaden av franchiseavtalet innebar att kretsen av personer med betydande inflytande i verksamheten inte kunnat identifieras. Beslutet överklagade och enligt kammarrätten saknades förutsättningar att avslå bolagets ansökan på denna grund.

I målet konstaterar Högsta förvaltningsdomstolen att en myndighets bedömning av vilket underlag den anser sig behöva för sin prövning som regel bör godtas så länge den inte medför orimliga kostnader eller en orimlig arbetsbörda för den enskilde. Det saknas vanligen anledning för en domstol att vid prövningen av ett överklagat beslut i ett ansökningsärende ifrågasätta om myndighetens utredningsåtgärder varit nödvändiga.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar vidare att en förutsättning för att kunna bedöma lämpligheten hos den som ansökt om tillstånd att bedriva handel med tobaksvaror är att det kan klarläggas vilka personer som ska omfattas av lämplighetsprövningen. Kommunen ska i varje enskilt ärende avgöra vilket underlag som behövs för att utredningen ska betraktas som tillräcklig och måste ha möjlighet att ålägga sökanden att komma in med behövligt underlag.

I det aktuella målet kan franchiseavtalet vara ett nödvändigt underlag vid kommunens prövning. Med utgångspunkt i syftet med kommunens begäran får denna anses rimlig i förhållande till de olägenheter den kan antas medföra för bolaget. Högsta förvaltningsdomstolen bifaller därför kommunens överklagande.