Post- och telestyrelsen (PTS) är marknadskontrollmyndighet enligt radioutrustningslagen (2016:392) och ska bedriva marknadskontroll av utrustning som omfattas av lagen. Radioutrustningslagen omfattar inte all radioutrustning utan viss sådan utrustning omfattas av annan reglering och är därmed undantagen från PTS marknadskontroll. I en uppräkning 2 § i lagen anges vad lagen inte omfattar. Ett slags utrustning som anges där är sådan utrustning som omfattas av EU:s s.k. marindirektiv.
Finansieringen av PTS marknadskontroll sker genom avgifter. För att täcka kostnaderna ska, enligt 15 § radioutrustningslagen, bl.a. den som har tillstånd att använda radiosändare enligt 3 kap. 1 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation betala en avgift. PTS tillämpar regleringen på så sätt att en s.k. marknadskontrollavgift tas ut för varje beviljat tillstånd att använda radiosändare.
I målet var fråga om en person som hade tillstånd att använda radiosändare ombord på ett fartyg. Utrustningen omfattades inte av radioutrustningslagen utan av marindirektivet. Frågan i målet var om den som har tillstånd att använda radiosändare är skyldig att betala en avgift för marknadskontroll enligt radioutrustningslagen även om den utrustning som används inte omfattas av den lagen.
Högsta förvaltningsdomstolen besvarade frågan jakande. Bedömningen gjordes mot bakgrund av att bestämmelsen i 15 § radioutrustningslagen inte begränsar avgiftsskyldigheten till utrustning som omfattas av lagen samt att bestämmelserna i 15 § respektive 2 § i lagen riktar sig till olika mottagare. Den som har tillstånd att använda radiosändare enligt lagen om elektronisk kommunikation är därmed skyldig att betala en avgift för marknadskontroll oberoende av om den utrustning som används omfattas av radioutrustningslagen eller inte.