Frågan i målet var om självvald isolering i hemmet kan vara ett sådant socialt nedbrytande beteende som är grund för tvångsvård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
I målet hade en femtonårig pojke under de senaste två åren allt mer isolerat sig i hemmet och haft en omfattande skolfrånvaro. Under det senaste halvåret, innan han omhändertogs för vård, hade han isolerat sig på sitt rum, som han lämnade endast när han var ensam hemma.
Att den unge tillbringar i princip all sin tid i hemmet och missköter sin skolgång kan, enligt Högsta förvaltningsdomstolen, normalt sett inte anses vara ett sådant socialt nedbrytande beteende som utgör grund för att besluta om vård enligt LVU.
I detta fall hade dock den unge under lång tid isolerat sig i hemmet, även i förhållande till sin familj, och som en konsekvens av detta också missat stora delar av sin skolgång, trots att han omfattats av skolplikt.
Detta närmast totala avskärmande från familjen och samhället i övrigt ansåg Högsta förvaltningsdomstolen rymmas i begreppet socialt nedbrytande beteende.
Två av domstolens fem ledamöter var skiljaktiga.