Dom i mål om umgängesbegränsning enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga

Mål: 7168-23
Socialnämnden får, när en ung person bereds vård enligt 2 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, med stöd av 11 § fjärde stycket samma lag besluta hur den unges umgänge med syskon ska utövas. Ett sådant beslut får fattas av en anställd hos kommunen efter delegation med stöd av kommunallagen.

Den som är under 18 år kan enligt 2 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) beredas vård bl.a. på grund av brister i omsorgen. När den unge bereds vård är det ytterst socialnämnden som ansvarar för vårdens genomförande. Av 11 § fjärde stycket LVU framgår att nämnden ska ha uppsikt över den unge och, i den utsträckning som behövs för att genomföra vården, bestämma om hans eller hennes personliga förhållanden. Den ena frågan i Högsta förvaltningsdomstolen gällde om nämnden med stöd av 11 § fjärde stycket LVU får besluta om den unges umgänge med syskon när den unge bereds vård enligt 2 § LVU. Den andra frågan gällde om socialnämnden med stöd av kommunallagen får delegera beslutanderätten rörande sådana beslut till en anställd. Beträffande den första frågan fann Högsta förvaltningsdomstolen att socialnämndens allmänna befogenheter enligt 11 § fjärde stycket LVU innefattar en rätt att besluta om den unges umgänge med syskon. Däremot saknar socialnämnden möjlighet att rikta ett beslut om umgängebegränsning till den unges syskon. Det förhållandet att socialnämnden inom ramen för sin befogenhet att bestämma om den unge fattar ett beslut som rent faktiskt påverkar syskonets möjligheter att få kontakt med och träffa den unge, medför inte att sådana beslut skulle vara otillåtna. Vad gäller den andra frågan konstaterades inledningsvis att det inte finns något uttryckligt förbud mot att delegera beslutanderätten rörande den unges umgänge och kontakter med syskon. Frågan var om sådana ärenden kan anses vara av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt och delegation därför inte får ske. Domstolen fann att det får anses ingå som ett normalt led i vården att inom ramen för 11 § fjärde stycket LVU bestämma hur den unges umgänge med syskon ska utövas. Sådana beslut får därmed betraktas som sådana rutinmässiga beslut i samband med planeringen av genomförandet av vården som inte är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt. Högsta förvaltningsdomstolen fann att de frågor som varit föremål för domstolens bedömning ska besvaras med att socialnämnden, när en ung person bereds vård enligt 2 § LVU, med stöd av 11 § fjärde stycket samma lag får besluta hur den unges umgänge med syskon ska utövas och att ett sådant beslut får fattas av en anställd hos kommunen efter delegation med stöd av kommunallagen. Högsta förvaltningsdomstolen meddelade inte prövningstillstånd i målet i övrigt.