Kammarrätten i Göteborg avslog en enskilds begäran att få ta del av en handling. Sedan den enskilde överklagat beslutet avvisade kammarrätten överklagandet på grund av att det kommit in för sent.
Den enskilde överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen och anförde att hon före
överklagandetidens utgång lämnat in en diskett med ett överklagande till kammarrätten.
Högsta förvaltningsdomstolen tog inledningsvis ställning till vilken domstol som var behörig att pröva överklagandet. Domstolen konstaterade att det av ett tidigare avgörande får anses följa att avvisningsbeslutet inte omfattas av offentlighets- och sekretesslagens (2009:400) överklagandebestämmelser (Högsta förvaltningsdomstolens dom den 1 februari 2024 i mål nr 6544-23). I motsats till nyss nämnda avgörande, där ett avvisat överklagade från Partibidragsnämnden skulle överklagas till förvaltningsrätten, ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att det framstår som helt främmande för hur domstolssystemet är uppbyggt att tillämpa motsvarande ordning när det gäller beslut fattade av kammarrätten. Såväl instansordningsprincipen som lämplighetsöverväganden talar tvärtom med styrka för att när en domstol har fattat ett överklagbart beslut i en processuell fråga med koppling till ett ärende hos domstolen, ska det överklagas till samma instans som ska pröva ett överklagande av beslutet i ärendet. Överklagandet skulle därför prövas av Högsta förvaltningsdomstolen.
Vid bedömningen av om den inskickade disketten utgjorde ett överklagande hänvisade domstolen till 43 § första stycket förvaltningslagen (2017:900) av vilken det framgår att ett överklagande av ett beslut ska göras skriftligen. Kammarrätten hade angett att den diskett som lämnats in inte var läsbar för domstolen. Högsta förvaltningsdomstolen bedömde att disketten därmed inte uppfyllde de krav som ställs på ett överklagande. Kammarrättens avvisningsbeslut fastställdes.