Under lång tid var juridik ett område som var stängt för kvinnor, både vad det gällde utbildning och yrkesutövning. Det dröjde fram till 1870 innan kvinnor tilläts att avlägga studentexamen och tre år senare, 1873, fick de även tillträde till universiteten och rätt till att ta akademisk examen. När det gällde juridik fick kvinnor emellertid bara lov att avlägga den lägre, mer grundläggande juristexamen. Den högre juristexamen, som bland annat krävdes för att bli domare, var fortfarande förbehållen män.
Det blev ingen anstormning av kvinnor till universiteten. Under 1800-talets sista årtionden var det ungefär bara femton kvinnliga studenter inskrivna varje läsår i Lund respektive Uppsala. Även de kvinnliga juriststudenterna var till en början väldigt få. Fram till tiden för första världskrigets utbrott hade bara sammanlagt fem kvinnor avlagt en juristexamen vid landets lärosäten.
Kvinnor fick inte inneha statlig tjänst
Trots en avlagd juris kandidatexamen var arbetsmarknaden för kvinnliga jurister minst sagt begränsad vid 1900-talets början. En bestämmelse i 1809 års regeringsform hindrade kvinnor från att inneha statliga tjänster. För juristernas del innebar detta att kvinnor exempelvis inte kunde bli domare, nämndeman eller universitetslärare. Det enda juristyrke som i praktiken var öppet för kvinnliga var advokat, och det blev ofta räddningen för de kvinnor som ville arbeta med praktisk juridik. Advokatyrket var inte en statlig tjänst i Sverige vilket medförde att det inte omfattades av bestämmelsen i 1809 års regeringsform. En lagändring 1897 slog också en gång för alla fast kvinnors rätt att få uppträda som rättegångsombud för andra i domstol.
Viktig reform på 1920-talet
I början av 1920-talet genomfördes en viktig reform. År 1923 antogs den så kallade behörighetslagen som formellt likställde kvinnor med män i fråga om behörighet att inneha statliga tjänster. Lagändringen innehöll emellertid flera undantag. För juristernas del fick kvinnor fortfarande inte lov att inneha de högre domartjänsterna, men de fick i alla fall nu rätt att arbeta som nämndeman, tingsnotarie och domare i de lägre instanserna.
Under 1930- och 1940-talen genomfördes flera reformer som syftade till att jämställa män och kvinnor vad gällde rätten till statliga ämbeten. Behörighetslagen avskaffades så småningom och bestämmelsen i 1809 års regeringsform som hindrade kvinnor från att inneha statliga tjänster ändrades. På 1950-talet hade alla särbestämmelser vad gällde kvinnors tillträde till tjänster inom staten med ett enda undantag (tjänst som präst inom Svenska kyrkan) tagits bort. I praktiken dominerade dock männen fortfarande i princip i alla juristyrken. Få kvinnliga jurister återfanns på chefsposter och högre ämbeten, och majoriteten av de kvinnliga juristerna arbetade fortfarande som advokater.
1960- och 1970-talen var något av en brytningstid. Då kom de första kvinnliga domarna på högre poster (den första kvinnliga häradshövding Anna-Lisa Vinberg 1963 och det första kvinnliga justitierådet i Högsta domstolen Ingrid Gärde Widemar 1968) och de första kvinnliga juristerna på högre tjänster inom universitetsvärlden (den första kvinnliga professorn i juridik Anna Christensen 1975). Samtidigt började allt fler kvinnor att studera på landets juristutbildningar. Utvecklingen med ett ständigt ökat antal kvinnliga jurister har därefter hållit i sig, och den verklighet som möter dagens kvinnliga jurister är minst sagt en helt annan än vad den var vid 1900-talets början.