Bakgrund
Lars Peter Olsson föddes den 22 december 1839 i Fridlevstads församling i nuvarande Karlskrona kommun som son till drängen Oluf (Ola) Håkansson och dennes hustru Elsa Larsdotter. Familjen bosatte sig senare i Haggemåla i Sillhövda församling där fadern förvärvat en gård. Under början av 1860-talet är Lars Peter antecknad som ägare till en gård (1/64 mantal) i Bakareboda i samma församling. År 1868 är han i husförhörslängden för Sillhövda församling noterad som inhyst i någon del av byn Bakareboda. I domboken noteras att han är bosatt där eller i Norra Stensjö i Fridlevstad. Bakareboda ligger utanför den nuvarande tätorten Holmsjö i norra delen av kommunen och Norra Stensjö i närheten men på andra sidan församlingsgränsen. Att Lars Peter var inhyst betydde av allt att döma att han bodde i en enklare bostad som var belägen på någon annans fastighet. Han hade 1865 dömts till ett års straffarbete och åtta års vanfrejd för förfalskningsbrott.
Hovrättens avgörande
Den 18 juni 1868 dömdes Lars Peter av Kungliga Hovrätten över Skåne och Blekinge för första resan stöld och dråp efter att hovrätten prövade ett avgörande som hade meddelats av Medelstads häradsrätt den 8 maj samma år. Straffet blev straffarbete under tio år och fyra månader samt förlust av medborgerligt förtroende (vanfrejd) under tio år. Hovrätten bestod av ”Herr Presidenten och Kommendören Munch af Rosenschöld, Herrar Hofrättsråden Riddaren Hagerman, Fredriksson och Friherre Wrede”.
Det var fråga om två stölder som hade begåtts i trakten samma år, den ena hos mjölnaren Lars Petersson i Nävragöl. Vid det tillfället stals mjöl i säckar. Vid det andra tillfället stals kontanta medel, silver- och guldföremål, en plånbok samt persedlar från Sven Petersson i Saleboda.
Den allvarligaste gärningen som bedömdes som dråp bestod i att Lars Peter i slutet av februari 1868 tillsammans och i samförstånd med den förre fästningsfången Sven Hansson Fält hade misshandlat en av Lars Peters grannar, Jöns, till döds. Gärningen, som hade ägt rum både inne och utomhus beskrivs i utslaget som att ha skett på det ”grymmaste och omenskligaste” sätt, vilket enligt en ”läkareattest” hade orsakat grannens död. Vilket motiv som funnits är oklart men det kan ha rört sig om olika mellanhavanden som gällde stöldgodset från de tidigare tillgreppen eftersom gods av detta slag, enligt vad som kom fram i målet, förvarades på olika ställen runt Norra Stensjö och Bakareboda. Det finns dock inget som tyder på att det skulle ha rört sig om en uppgörelse i Sillhövdas undre värld utan det kan ha varit så att Jöns lämnat sådana uppgifter som gjorde att stölderna klarades upp, vilket i hög grad måste ha förargat Lars Peter och Sven.
Det skrevs i tidningar följande om händelsen. Grannen, f.d. bonden Jöns Pettersson, som bodde i Norra Stensjö i Fridlevstads socken, hade på kvällen fått besök av Lars Peter som bjöd brännvin. Plötsligt slängde någon in en sten genom ett fönster. Jöns tog då fram en bössa och avfyrade ett skott utåt. Sedan gick sällskapet hem till Lars Peter. Där uppstod handgemäng och kumpanen, förre fästningsfången Sven Hansson Fält, dök upp. Lars Peter och Sven misshandlade Jöns och kastade ut honom på en åker. Andra grannar, som hörde skrik försökte komma till undsättning men blev bortmotade av Lars Peter, som hotade dem med skjutvapen och avlossade skott, dock utan att träffa. Grannarna tillkallade ytterligare hjälp men när de kom fram senare på kvällen hade gärningsmännen gett sig av. Jöns påträffades inne i ett hus. Svårt skadad avled Jöns en kort tid senare av skadorna som han hade fått vid tillfället. Sedan Lars Peter hade blivit gripen försökte han fly från en fångtransport men blev infångad. Kumpanen Sven lyckades hålla sig undan men påträffades död några veckor senare, av allt att döma mördad genom att ha blivit skjuten.
Hovrätten tyckte inte det fanns så mycket att orda om skuldfrågorna och fastställde det överklagade avgörandet med hänvisning till ”---klagandens erkännande och åtskilliga wittnens intygande---”. Det kan noteras att hovrätten i skälen prövade invändningar om jäv som Lars Peter utan framgång vid häradsrätten framställt mot några vittnen. En invändning av detta slag var att två vittnen inte ”på nio år begått nattvarden” och att vittnena var ”okristna” och därmed inte fick höras enligt bestämmelsen i 17 kap. 7 § i 1734 års rättegångsbalk. Poängen med dessa invändningar var att Lars Peter ville uppnå att vittnesmålen inte skulle tillåtas och att häradsrättens dom därför skulle undanröjas. Hovrättens ledamöter föreföll dock vara måttligt imponerade av invändningarna och avfärdade dem. I domen uppehöll sig hovrätten även vid resonemang om beräkningen av skadestånd med anledning av stölderna och om skyldigheten för Lars Peter att stå för kostnaderna för vittnen.
Lars Peter verkställde straffet på Malmö Straffängelse och blev frigiven i februari 1879. Enligt registerkortet från fängelset beskrivs han ha blont hår och skägg, gråblå ögon, rak näsa, liten mun och blek hy, stark kroppsbyggnad samt vara 5,55 fot lång.
Lars Peters vidare öden
Det noterades i registerkortet som upprättades i samband med frigivningen att Lars Peter hade förpassats till ”Nordamerika av Kungl. Befallningshavande i Malmö”. Han förekommer dock inte i Malmö Poliskammares emigrantlistor och inte heller i andra sådana register. Lars Peter har inte gått att spåra i tillgängliga register i USA. I polisens förteckning anges i stället att han förpassats till Sillhövda. Där är han noterad som obefintlig i husförslängden och någon utflyttning finns inte noterad under de första åren efter frigivningen. Detta talar för att han inte rest till USA utan i stället levt under radarn en tid efter frigivningen. Under 1884 börjar Lars Peter åter lämna avtryck i registren. Det noteras då att han från Sillhövda flyttade till Karlskrona stadsförsamling och att han samma år i Eringsboda gifte sig med pigan Ida Matilda, född 1859. Paret får fyra barn (i familjen finns också hustruns utom äktenskapet födda dotter). Efter att ha bott i Karlskrona och där arbetat som skeppstimmerman, flyttar Lars Peter med familj till Halmstad där Lars Peter avlider 1901 i ”lungsot”. Det finns inga noteringar om att han skulle ha återfallit i brott.
Hur ett hovrättsråd i dag ser på hovrättens utslag 1868
Det våldsbrott som Lars Peter dömdes för handlade om dödligt våld. I sådana mål uppstår ofta svårbedömda frågor om vilket uppsåt som funnits hos gärningsmannen när det gäller den dödliga utgången. Många gånger handlar det om gärningsmän som är påverkade av alkohol eller narkotika och våldet kan ha uppstått till följd av hastigt uppblossande vrede. Ibland kan det bli så att gärningsmannen döms för grov misshandel i förening med grovt vållande till annans död därför att omständigheten att offret avlidit inte täcks av uppsåt. I sådana fall blir det också ofta fråga om långa fängelsestraff, dock inte så långa som om det handlar om mord. Om gärningsmannen i stället döms för ett uppsåtligt dödande blir det fråga om ansvar för mord eller dråp. Det normala straffet för mord är 16 års fängelse (se rättsfallet NJA 2021 s. 32).
Om Lars Peter dömts idag talar mycket för att det hade blivit fråga om ansvar för mord och att han hade dömts till ett mycket långt fängelsestraff. Gärningen förefaller ha varit planerad för det kan knappast ha varit en slump att kumpanen Sven dök upp. Man kan ju tycka att Lars Peter och Sven borde haft möjlighet att ta kål på Jöns på ett betydligare enklare sätt än att ägna sig åt en utdragen misshandel. Skjutvapen fanns ju att tillgå. Både Lars Peter och Sven måste dock ha insett att det fanns en hög risk för att Jöns skulle avlida till följd av brottet. Det kan inte ha undgått någon av dem, även om det inte i detalj gått att klarlägga vad var och en av dem faktiskt gjorde. Mycket talar för att risken för dödligt utfall inte utgjorde något skäl för dem att i gärningsögonblicket avstå från att misshandla Jöns. Det som talar i denna riktning är att det var fråga om ett utdraget förlopp och att Lars Peter skrämde bort grannarna som försökte undsätta Jöns. Till detta kommer att Lars Peter och Sven slängde ut Jöns på en åker sent en kväll i februari. Dessa omständigheter talar för att Lars Peter haft ett likgiltighetsuppsåt i förhållande till att Jöns skulle avlida. Stölderna torde i dag inte ha påverkat straffmätningen.