Svensk rätt har sedan medeltiden haft särskilda bestämmelser om straffansvar vid avvikande sinnestillstånd. Den äldsta bestämmelsen fanns i den Äldre Västgötalagen, där det stadgades att om ”galen man begick dråp sedan han kommit lös ur banden” så skulle han böta 9 marker. Denna bestämmelse skulle förstås som att de med avvikande sinnestillstånd borde hållas fängslade, och att det var släktens uppgift att hålla den sjuke i förvar.
Kunskapen om hur personer som led av psykisk sjukdom behandlades under medeltiden är begränsad. Man vet dock att de inte verkar ha haft någon total straffrihet, men i de flesta fall fick de lindrigare straff. Stort ansvar lades på de sjukas släkt, som förväntades förvara dem eller kungöra deras sjukdom vid tinget för att de skulle åtnjuta strafflindring.
Under 1700-talet kom synen på behandling av de psykiskt sjuka brottslingarna att förändras, t.ex. vårdades de allt mer på sjukhus i stället för att helt utgöra släktens ansvar. Under denna tid var det också domarens uppgift att bedöma om den tilltalade led av en psykisk sjukdom, och inte en läkares, vilket ledde till en rädsla för att brottslingar skulle spela sjuka för att komma lindrigare undan.
Strafflag ändrade synen
Den rättsliga synen på psykisk sjukdom förändrades under 1800-talet, i samband med tillkomsten av 1864 års strafflag. De psykiskt sjuka lagöverträdarnas straffrihet fastslogs och läran om tillräknelighet, dvs. under vilka förutsättningar en person kunde hållas ansvarig för sina handlingar, blev ett nytt inslag i straffrätten. Det var människans förmåga att förstå innebörden av lagen och handlingarnas konsekvenser, och förmågan till fri viljebestämning, som var avgörande för ansvarsfrågan. Gärningspersonerna delades upp i två kategorier – ”tillräkneliga” och ”otillräkneliga”.
Följande angavs angående straffbarhet i strafflagens femte kapitel:
”4 § Gerning, som begås af den, som är afwita, eller hwilken förståndets bruk, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är beröfwadt, ware strafflös.
5 § Har någon, utan egen skuld, råkat i sådan sinnesförvirring, att han ej till sig wisste; ware gerning, den han i det medvetslösa tillstånd föröfwar, strafflös.
6 § Pröfwas någon, som brottslig gerning begått, derwid hafwa af kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses efter 4 eller 5 paragraferna; då gälle om dödsstraff hwad i 3 paragrafen sägs; och må, i ty fall, efter omständigheterna, annat straff jemväl nedsättas under hwad i allmänhet å gerningen följa bort.”
I de ovanstående bestämmelserna avsåg 4 och 5 §§ de brottslingar som ansågs vara helt otillräkneliga, medan 6 § avsåg begränsad tillräknelighet som innebar strafflindring i stället för straffrihet. 4 och 5 §§ kom sedan att slås ihop till en enda paragraf – 5 § med två separata stycken.
Oklart vem som skulle ansvara
Bestämmelserna om tillräknelighet och straffrihet gav upphov till betydande problem för de läkare och sinnessjukhus som fick ta hand om de straffriförklarade brottslingarna, och det uppstod en diskussion om vem som egentligen skulle ansvara för dessa. De som begått brott under inflytande av sin sjukdom och därmed enligt strafflagen inte var ansvariga för sina handlingar kallades vanligen för ”brottsliga sinnessjuka” och senare straffriförklarade, eller mer populärt ”fem-femmor” efter strafflagens paragrafnumrering. Trots att de var straffriförklarade hamnade många av dem alltså ändå på sjukhus, och i sådant fall kunde de endast skrivas ut efter beslut från Överstyrelsen över sjukhuset.
1965 års brottsbalksreform
Den nuvarande ordningen tillkom genom brottsbalksreformen år 1965 och med den avskaffades den omdebatterade tillräknelighetsläran som brottsförutsättning. Man kan säga att tillräknelighetsläran flyttades över från ansvarsledet till påföljdsledet. Detta eftersom samma tillstånd som tidigare ledde till straffrihet för psykiskt sjuka lagöverträdare i stället leder till begränsningar i påföljdsvalet.
Om någon numera begår brott under påverkan av en så kallad allvarlig psykisk störning leder det inte, i de flesta fall, till straffrihet. Det finns i stället en stark presumtion att döma till en annan påföljd än fängelse. Ett absolut fängelseförbud finns dock om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt.
En persons sinnestillstånd kan dock, även enligt nuvarande regler, ha relevans vid bedömningen om han eller hon agerat med uppsåt (eller oaktsamhet), vilket krävs för att någon över huvud taget ska kunna begå en brottslig gärning. Uppsåtsbedömningen ska göras på samma sätt oavsett om en person har en psykisk störning eller inte, och även sjuka personer kan begå uppsåtliga brott. Principen har ansetts vara sådan att uppsåt inte föreligger om en person utan den psykiska störningen, men med samma föreställning om sakförhållandena, inte skulle anses handla uppsåtligt.
Rättspsykiatriska undersökningar
Det hade visserligen redan under 1700-talet förekommit att läkare konsulterades för att bedöma sinnestillståndet hos en anklagad brottsling, men det var först under 1800-talet som det utfärdades en stadga om hur domarna skulle agera i de fall de misstänkte att en tilltalad begått brott under påverkan av en psykisk sjukdom.
Stadgan innebar att domstolarna kunde vända sig till Sundhetskollegiet som utförde utredningar om de tilltalades psykiska tillstånd – innan skulle ju bedömningen göras av domaren. Om Sundhetskollegiet i utlåtandet kommit fram till att den tilltalade led av en psykisk sjukdom så skulle domstolen inte fastställa någon form av straff eller behandling, utan personen skulle lämnas över till ”vederbörande”. I praktiken innebar det att den sjuke skulle vårdas på sjukhus eller hemma.
Hur behandlingen av de psykiskt sjuka skulle gå till kom senare att regleras i 1858 års sinnessjuklag. Tanken var att de skulle behandlas för att sedan kunna återvända till samhället. Lagen innehöll även en bilaga med frågeinstruktioner.
Numera är det Rättsmedicinalverket som utför de rättspsykiatriska undersökningarna. När domstolen anser att en misstänkt persons psykiska tillstånd bör undersökas begär domstolen oftast en så kallad paragraf 7-undersökning som första steg. Beroende på vad en sådan undersökning visar kan domstolen sedan besluta att en rättspsykiatrisk undersökning ska göras, som är en mer omfattande utredning.