Om upphovsrätten till ett verk utnyttjas utan rättighetshavarens samtycke har denne i allmänhet rätt till en skälig ersättning för nyttjandet. Det gäller även om utnyttjandet har skett i god tro. Ersättningen är tänkt att bestämmas till det pris som den som har utnyttjat verket skulle ha behövt betala om han eller hon hade frågat om lov.
Det vållar sällan några större svårigheter att bestämma ersättningen när det finns ett för den aktuella branschen etablerat pris. Men om, som i det fall Högsta domstolen nu hade att pröva, det inte finns något gängse pris har det saknats närmare ledning för hur parterna och domstolen kan resonera om hur ersättningen bör bestämmas.
Högsta domstolen har kommit fram till att det är tänkbart att fingera att ett licensavtal skulle ha kunnat ha träffats mellan en rättighetshavare och någon som ville utnyttja verket på det sätt som också har skett i det aktuella fallet. Som framgår av domen kan det dock vara förenat med sådana svårigheter att den fingerade licensavgiften inte kan läggas till grund för den ersättning som domstolen ska bestämma. Domstolen får då göra en uppskattning av den skäliga ersättningen för utnyttjandet av verket med beaktande av den utredning som parterna har lagt fram för domstolen.
Högsta domstolen har ansett att SF:s metod för att fingera en licensavgift inte kunde läggas till grund för att bestämma den skäliga ersättningen. Med utgångspunkt från den utredning som fanns i målet bestämde Högsta domstolen beloppet till 400 000 kr.