Bakgrunden var i korthet följande. Banken hade sålt två husbilar till ett bolag som huvudsakligen ägnade sig åt rallyverksamhet. Bolaget hyrde också ut husbilar och erbjöd provkörning till presumtiva kunder. Husbilarna skulle även användas av bolagets personal i samband med tävlingar. Bilarna hade sålts med återtagandeförbehåll, dvs. med förbehåll om rätt för säljaren att ta tillbaka bilarna om inte köparen fullgjort sina betalningsförpliktelser.
Efter en tid skedde med bankens godkännande ett byte av avbetalningsköpare på så sätt att rättigheter och skyldigheter enligt avbetalningskontrakten överläts till ett annat företag, som sysslade med försäljning av fritidsfordon. Samtidigt köpte detta företag husbilarna. Företaget sålde sedermera husbilarna vidare, trots att dessa inte var fullt betalda. Tvist uppstod mellan den sista förvärvaren och banken om vem som hade bättre rätt till husbilarna.
Högsta domstolen konstaterar att ett återtagandeförbehåll kan sakna sakrättslig verkan om säljaren uttryckligen eller underförstått har gett köparen en rätt att före slutbetalning förfoga över varan. Domstolen uttalar vidare att frågan om ogiltighet till följd av en uttrycklig eller underförstådd överenskommelse mellan parterna ska avgöras efter sedvanlig avtalstolkning. Parternas tidigare mellanhavanden och vad som förekommit inför och efter avtalsslutet får därför betydelse, liksom vilken typ av vara och avtalssituation det är fråga om.
I det aktuella fallet ansågs den siste förvärvaren inte ha bevisat att banken, när den godkände bytet av avbetalningsköpare, hade gett något medgivande till vidareförsäljning före full betalning.