Högsta domstolen
 

Högsta domstolen tar ställning i mål om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik

Mål: T 5108-18, T 3536-18

I det ena målet hade en biljettkontrollant vid Storstockholms Lokaltrafik (SL) debiterat en kvinna tilläggsavgift därför att hon hade rest med en studentbiljett utan att kunna visa upp någon studentlegitimation. Den utpekade kvinnan förnekade att hon var identisk med den person som kontrollanten hade stoppat. I målet var klarlagt att den stoppade resenären inte hade visat upp någon legitimation i samband med kontrollen. I stället hade kontrollanten försäkrat sig om resenärens identitet genom att stämma av de uppgifter som hon lämnade om namn, adress och personnummer mot de uppgifter som han hade tillgång till på sin handdator.

Högsta domstolen konstaterar att det är trafikföretaget som har bevisbördan för att den person som debiteras tilläggsavgift är den som har rest. För att trafikföretaget ska ha uppfyllt sin bevisbörda kan det i och för sig räcka att företaget kan presentera viss enklare standardbevisning, t.ex. vittnesmål eller anteckningar av kontrollanten som utvisar att denne har försäkrat sig om resenärens identitet på ett övertygande sätt. Men om den utpekade personen presenterar motbevisning som är ägnad att försvaga värdet av kontrollantens uppgifter måste domstolen göra en samlad bevisvärdering med tillämpning av sedvanliga beviskrav.

I det aktuella fallet hade den utpekade kvinnan åberopat motbevisning av viss tyngd. Bland annat hade hon kunnat visa att hon, några dagar före den aktuella kontrollen, hade köpt en månadsbiljett utan studentrabatt. Högsta domstolen ansåg därför att SL inte hade visat att den utpekade kvinnan var den person som kontrollanten hade stoppat. SL:s krav på tilläggsavgift ogillades.

I det andra målet var det fråga om tillämpningen av en lagbestämmelse som säger att tilläggsavgift inte får tas ut om avsaknaden av biljett är ursäktlig. I det aktuella fallet hade resenären passerat tunnelbanespärrarna utan att ha någon giltig biljett. Han förklarade detta med att han hade trott att han hade ett tillräckligt saldo på sitt s.k. accesskort och att spärrarna hade öppnat sig när han scannade kortet.

Högsta domstolen, som i och för sig godtog resenärens uppgifter, konstaterade att det är en resenärs eget ansvar att se till att han eller hon har en biljett. I detta fall var resenären därmed skyldig att se till att han hade tillräckligt saldo på kortet och det hade inte framkommit annat än att han hade haft möjlighet att kontrollera saldot. Det förhållandet att SL:s kontrollsystem släppte igenom honom befriade honom inte från detta ansvar. Han ansågs därför skyldig att betala tilläggsavgift.