Bakgrund
Girjas sameby bedriver renskötsel, bl.a. på ett mycket stort område ovanför den s.k. odlingsgränsen i Norrbottens län.
Rennäringslagen innebär att medlemmarna i samebyn får jaga och fiska på området. Lagen innehåller även bestämmelser om att varken samebyn eller medlemmarna i samebyn får upplåta jakt och fiske till andra. I stället är det som regel länsstyrelsen som beslutar om sådana upplåtelser. Regleringen har sett ut på i princip samma sätt sedan den första renbeteslagen kom till år 1886.
Vad målet har gällt
Den fråga som Högsta domstolen nu har avgjort är om samebyn trots lagregleringen har ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske på området. Enligt samebyn är detta fallet såväl enligt rennäringslagen som på grund av sedvana eller urminnes hävd. Staten har å sin sida hävdat att staten i egenskap av fastighetsägare ensam innehar jakträtten och fiskerätten på området, inklusive rätten att upplåta jakt och fiske till andra.
Högsta domstolen har inte prövat frågan om äganderätten till området.
Slutsatser i domen
Högsta domstolen drar i domen följande slutsatser:
- att rennäringslagen inte ger samebyn rätt att upplåta jakt och fiske på det område där samebyn bedriver renskötsel och
- att samebyn ändå har en ensamrätt att upplåta jakt och fiske som en följd av historiska omständigheter som gäller för det aktuella området (urminnes hävd).
Genom domslutet fastställs därför
- att Girjas sameby får upplåta småviltsjakt och fiske på området utan statens samtycke och
- att staten inte får göra sådana upplåtelser.
Domstolen är enig om domslutet. Samtliga ledamöter är ense om att det som sägs i domen om urminnes hävd leder till att talan ska bifallas. Två ledamöter anser att samebyns talan ska bifallas redan genom en tillämpning av rennäringslagens bestämmelser.
Den första slutsatsen – rennäringslagen ger inte samebyn en rätt att bestämma över upplåtelser av jakt och fiske
I domen behandlar Högsta domstolen först frågan om Girjas sameby kan grunda en ensamrätt att upplåta jakt och fiske på en tillämpning av rennäringslagen. Domstolen konstaterar att lagtexten inte ger samebyn någon upplåtelserätt. En del äldre förarbetsuttalanden skulle dock kunna förstås så att lagstiftaren har ansett att samerna och samebyn är de egentliga jakt- och fiskerättsinnehavarna. Att lagstiftaren inte velat låta samerna göra upplåtelser av jakt och fiske skulle med det synsättet bero på att samerna har bedömts sakna förmåga att sköta upplåtelserna på egen hand. Om så är fallet, skulle lagens upplåtelsebestämmelser kunna vara diskriminerande enligt regeringsformen eller Europakonventionen, vilket i sin tur skulle kunna medföra att de ska åsidosättas.
Efter en genomgång av bl.a. rennäringslagens och tidigare renbeteslagars förarbeten kommer domstolen dock till slutsatsen att regleringen i rennäringslagen bygger på uppfattningen att jakträtten och fiskerätten i grunden tillhör staten. Lagens bestämmelser om upplåtelser är därmed inte diskriminerande i regeringsformens eller Europakonventionens mening.
Den andra slutsatsen i domen – samebyn har en rätt att bestämma över upplåtelser av jakt och fiske på grund av urminnes hävd
BEVISFRÅGOR
När det gäller frågan om Girjas sameby kan grunda en rätt att upplåta småviltsjakt och fiske på urminnes hävd utgår Högsta domstolens bedömning från förhållandena på det aktuella området under äldre tider. Samebyn ska bevisa att det har uppkommit en rätt som är grundad på urminnes hävd. Men en viss bevislättnad är nödvändig för att samebyn ska ha rimliga möjligheter att tillvarata de rättigheter som kan vara knutna till de områden som samer traditionellt har brukat. Domstolen har i det sammanhanget hänvisat till folkrättsliga regler om urfolks rättigheter. Vissa ofullständigheter i utredningen om förhållandena på området har därför fyllts ut genom rimliga antaganden, grundade främst på vad som är känt om förhållandena i andra delar av Lappland.
FÖRHÅLLANDENA FRAM TILL MITTEN AV 1700-TALET
Utifrån de förhållanden som kan antas ha gällt på området sedan 1500-talet gör domstolen bedömningen att det i vart fall vid mitten av 1700-talet hade utvecklats en rätt för enskilda samer att bestämma över jakten och fisket på området. Domstolens slutsats är också att staten fram till dess inte hade gett uttryck för några egna anspråk på sådan bestämmanderätt. Det innebär att jakträtten och fiskerätten, inklusive rätten att upplåta jakt och fiske, vid mitten av 1700-talet tillkom samerna på området ensamma.
FÖRHÅLLANDENA FRÅN MITTEN AV 1700-TALET TILL ÅR 1886
Domstolen konstaterar att statens senare agerande på flera sätt innebar ett ifrågasättande av samernas bestämmanderätt. Vad staten gjorde innebar dock inte ett så tydligt och definitivt ianspråktagande av samernas jakträtt eller fiskerätt som hade krävts för att samernas redan etablerade rättigheter skulle upphöra. När den första renbeteslagen tillkom år 1886 var det därför fortfarande enbart de samer som verkade på området som hade rätt att bestämma vem som fick jaga och fiska där.
TIDIGARE SAMERS RÄTT ATT BESTÄMMA OM UPPLÅTELSE AV JAKT OCH FISKE HAR ÖVERGÅTT TILL SAMEBYN
Domstolen fastslår också att samernas ensamma bestämmanderätt över jakt och fiske på området genom 1886 års renbeteslag och följande lagar har gått över till medlemmarna i samebyn. I bestämmanderätten ingår en rätt att upplåta jakt och fiske. Den rätten kan numera utövas enbart av samebyn som är det organ som ska tillgodose medlemmarnas gemensamma intressen.
STATENS RÄTT
En konsekvens av detta är att staten på det aktuella området inte innehar den jakträtt och fiskerätt som normalt följer med äganderätt till mark och vatten. Staten har förklarat att den, under sådana förhållanden, inte gör gällande att rennäringslagens bestämmelser hindrar att samebyns talan bifalls. I detta läge har staten alltså i målet avstått från att åberopa lagens förbud att göra upplåtelser.