Luxemburg och Polen ingick i slutet av 1980-talet ett investeringsavtal, som trädde i kraft några år senare. Avtalet syftade till att underlätta för en investerare från ett av de avtalsslutande länderna att investera i det andra landet. Enligt avtalet skulle tvister mellan en investerare och ett av de avtalsslutande länderna, lösas genom skiljeförfarande om investeraren begärde det.
Sedan Polen, och andra stater som ingått liknade investeringsavtal, beviljats medlemskap i EU, har investeringsavtalens förenligt med unionsrätten ifrågasatts. I den s.k. Achmea-domen (C-284/16) uttalade EU-domstolen att en skiljeklausul i ett investeringsavtal, enligt vilken en investerare får inleda ett skiljeförfarande mot en medlemsstat vid en skiljedomstol vars behörighet medlemsstaten är skyldig att godta, inte är förenlig med unionsrätten och därmed ogiltig.
I det nu aktuella klandermålet har hovrätten funnit att principerna i Achmea-domen är tillämpliga på tvisten mellan det luxemburgska bolaget och Polen. Skiljeklausulen i investeringsavtalet mellan Luxemburg och Polen är därför ogiltig. Hovrätten har emellertid funnit att ogiltigheten inte har hindrat det luxemburgska bolaget och Polen från att ingå ett giltigt skiljeavtal i det enskilda fallet. Polens ogiltighets- och klandertalan har bl.a. därför ogillats.
Högsta domstolen konstaterar att det inte är klart eller klarlagt hur unionsrätten ska tolkas i alla de frågor som uppkommer i målet. Domstolen har därför beslutat att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen för att få ett klarläggande.