Arresteringsordern gällde en person som i Rumänien hade dömts till ett femårigt fängelsestraff. Frågan i målet var om fängelseförhållandena i Rumänien är så dåliga att det skulle strida mot artikel 3 i Europakonventionen respektive artikel 4 i EU:s rättighetsstadga att överlämna personen till Rumänien.
Systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden bland EU:s medlemsstater och därmed på en hög grad av inbördes förtroende för varandras rättsordningar. Den medlemsstat som mottar en arresteringsorder (den verkställande staten) ska normalt bevilja överlämnande efter en formell kontroll. Endast om det klart framgår att det skulle strida mot Europakonventionen, och därmed EU:s rättighetsstadga, får den verkställande staten vägra överlämnande.
Högsta domstolen konstaterar att det, mot bakgrund av bl.a. internationella rapporter och Europadomstolens avgöranden rörande fängelseförhållandena i Rumänien, får anses klarlagt att det finns en generell risk för att ett överlämnande av personer dit för straffverkställighet inte skulle vara förenligt med Europakonventionen eller EU:s rättighetsstadga.
Den rumänska kriminalvården hade emellertid i det aktuella fallet lämnat en detaljerad garanti rörande de förhållanden som skulle gälla för just den berörde personen. Högsta domstolen ansåg – mot bakgrund av det grundläggande synsättet om ömsesidigt förtroende mellan EU:s medlemsstater – att det saknades skäl att ifrågasätta garantin, och att ett överlämnande av personen till Rumänien därmed inte skulle innebära att det i hans fall förelåg risk för en kränkning av Europakonventionen eller EU:s rättighetsstadga.
Det fanns därför inte grund för att vägra ett överlämnande till Rumänien.