Ett aktiebolag som är dotterbolag till ett polskt bolag bedriver verksamhet i Sverige som består i att genom emission av obligationer låna pengar för vidare utlåning till bolag inom respektive koncern. Bolaget ville i ansökan om förhandsbesked bl.a. få veta hur en kursuppgång på en skuld i euro ska hanteras när både in- och utlåning sker i euro och bolaget har euro som redovisningsvaluta. Vidare ville bolaget veta om hanteringen är förenlig med EU-rätten.
Som skäl för att förhandsbesked ska lämnas angav bolaget att det i händelse av ett negativt besked överväger olika handlingsalternativ såsom att ändra redovisningsvaluta från euro till svenska kronor eller att avveckla verksamheten. Högsta förvaltningsdomstolen fann att dessa handlingsalternativ inte medför att det kan anses vara av vikt för bolaget att förhandsbesked lämnas. Eftersom frågorna inte heller är av det slaget att de borde besvaras av prejudikatsskäl undanröjde Högsta förvaltningsdomstolen förhandsbeskedet och avvisade ansökningen.
Två ledamöter var skiljaktiga och ansåg att den väckta EU-rättsliga frågan var prejudikatintressant och att ansökningen borde ha prövats. I den skiljaktiga meningen konstateras att det förvisso inte finns någon möjlighet att kvitta en kursuppgång på en skuld mot motsvarande kursuppgång på en fordran. Detta beror dock inte på att skattesystemet missgynnar gränsöverskridande lånetransaktioner utan är en följd av att bolaget har valt att använda euro som redovisningsvaluta. Möjligheten att använda euro som redovisningsvaluta är emellertid inte en rättighet som har sin grund i EUF-fördraget. Att en användning av euro som redovisningsvaluta främjar rörligheten inom unionen innebär däemed inte att avsaknaden av en möjlighet till euroredovisning utgör ett hinder mot den fria rörligheten för kapital eller etableringsfriheten.