Högsta förvaltningsdomstolen
 

Dom i mål om strafftidsberäkning

Mål: 6724-19
En övre gräns för strafftidens längd ska inte tillämpas när flera tidsbestämda fängelsestraff ska läggas samman vid strafftidsberäkning.

I samband med att ett eller flera fängelsestraff ska börja avtjänas fattar Kriminalvården ett strafftidsbeslut. I ett sådant beslut fastställs bl.a. datum för verkställighetens början och slut.

Av 25 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. framgår att om en dom på tidsbestämt fängelsestraff ska verkställas sedan den dömde börjat undergå annat sådant straff men innan denne frigivits, ska strafftiderna sammanläggas för bestämmande av slutdagen.

Det aktuella målet gällde beräkning av strafftid avseende en person som hade dömts till 3 år och 3 månaders fängelse enligt en dom i Sverige 2010 samt dömts till ett fängelsestraff utomlands 2013, vilket i samband med överförande av straffverkställigheten till Sverige hade bestämts till 18 års fängelse. Kriminalvården meddelade ett strafftidsbeslut avseende domarna som innebar att den totala strafftiden bestämdes till 21 år och 3 månader. Beslutet överklagades till förvaltningsrätten som avslog överklagandet. Kammarrätten upphävde emellertid Kriminalvårdens beslut. Kammarrätten fann, med vägledning i grundläggande straffrättsliga principer och brottsbalkens bestämmelser om fängelse enligt vilka fängelse på viss tid inte får överstiga 18 år när fängelse utdöms för flera brott, att Kriminalvården vid sammanläggningen inte kunde bestämma en längre strafftid än så.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det saknas stöd i lagen om beräkning av strafftid m.m. för att vid sammanläggningen av flera tidsbestämda fängelsestraff tillämpa en övre gräns för den sammanräknade strafftiden. Inte heller kunde stöd för en sådan tillämpning hämtas från brottsbalkens regler om vilka påföljder som allmän domstol kan döma ut i brottmålsprocessen. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde därför Kriminalvårdens strafftidsbeslut.