Målet gäller en person som är född och uppvuxen i Frankrike och fransk medborgare, men folkbokförd i Sverige och är även svensk medborgare. Personen har i Frankrike fått byta efternamn till Montclair och det nya efternamnet har införts i den franska folkbokföringen. Därefter ansökte personen hos Skatteverket om att få byta efternamn till Montclair även i Sverige.
En person får byta sitt efternamn till ett nybildat efternamn under förutsättning bl.a. att det inte kan förväxlas med ett efternamn som någon annan bär eller någon annans skyddade näringskänne-tecken. Om dessa förutsättningar inte är uppfyllda får personen byta sitt efternamn endast om det finns särskilda skäl.
Skatteverket beslutade att avslå personens ansökan då namnet Montclair kunde förväxlas med ett befintligt företagsnamn och det inte framkommit några särskilda skäl för att ansökningen skulle bifallas.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i målet att det förelåg hinder för att bifalla personens ansökan om namnbyte och att personen endast kunde få byta till efternamnet Montclair om det fanns särskilda skäl.
Personen hade dock anfört att om namnbytet inte skulle godkännas skulle detta medföra svårigheter vid när betyg eller liknande handlingar skulle användas samt att det kunde uppstå problem avseende både resehandlingar och försäkringar vid resor. Högsta förvaltningsdomstolen fann att de beskrivna svårigheterna var sådana som i EU-domstolens praxis typiskt sett hade ansetts kunna utgöra hinder för en unionsmedborgares fria rörlighet och det fanns ingen anledning att ifrågasätta att svårigheterna kunde uppstå i praktiken. Detta innebar att Skatteverkets beslut att inte bevilja namnbytet innebar en konkret risk för att personens fria rörlighet begränsas. Sådana begränsningar kan vara godtagbara men endast om de är proportionerliga, dvs att de intressen som står mot varandra avvägts på ett rimligt sätt.
Skatteverket hade som skäl för sin inställning – förutom att namnet kunde förväxlas – anfört att personen själv hade valt att byta efternamn i Frankrike. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det av EU-domstolens praxis framgår att en begränsning av den fria rörligheten inte kan motiveras enbart med hänvisning till att en person frivilligt valt att ändra sitt namn i en annan medlemsstat utan att de bakomliggande motiven till namnbytet måste beaktas. Vid den helhetsbedömning som skulle göras fann Högsta förvaltningsdomstolen – mot bakgrund av EU-domstolens praxis i närliggande fall – att personens intresse av att få byta efternamn vägde tyngre än skälen däremot och det förelåg särskilda skäl för att personen skulle få byta sitt efternamn till Montclair.
I målet hade personen yrkat ersättning för sina rättegångskostnader. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att frågan om rätt till ersättning för rättegångskostnader var, till skillnad från namnfrågan, av sådan karaktär att den bör behandlas av Högsta förvaltningsdomstolen i dess helhet.
Deldom i mål om byte av efternamn samt ersättning för rättegångskostnader
Högsta förvaltningsdomstolen har i målet prövat frågan om en EU-medborgare får byta sitt efternamn till ett nybildat efternamn som har godkänts i ett annat land inom EU. Även fråga om ersättning för rättegångskostnader kan beviljas i målet.