Huvudägaren ägde 95 procent av aktierna i bolaget. Utbetalningen hade föregåtts av kontakter mellan honom och bolagets ekonomichef. Det fattades inte något beslut om vinstutdelning och det förekom inte heller något samråd med den andre aktieägaren i bolaget. Stämmobeslut om utdelning kom till stånd först nio månader senare.
Högsta domstolen framhåller att begreppet penninglån bör tolkas med viss restriktivitet, eftersom låneförbudet är straffrättsligt sanktionerat. En transaktion måste, för att falla in under låneförbudet, ha grunddragen hos det som enligt allmänt juridiskt språkbruk utgör en försträckning av betalningsmedel.
Domstolen fann att den aktuella utbetalningen inte utgjorde en laglig vinstutdelning. Omständigheterna gav emellertid inte heller något mer betydande stöd för att den var avsedd som ett lån. I stället framstod den som ett förskott på en vinstutdelning, avsedd att formaliseras senare. Ett sådant förskott kan – om det inte finns tillräckligt underlag för att bedöma om utdelning kommer att kunna ske – utgöra ett förtäckt penninglån. I detta fall fanns det emellertid utredning som tydde på att bolaget under första halvåret 2016 skulle ha kunnat besluta om utdelning med ett belopp som motsvarade det utbetalade beloppet. Utbetalningen kunde därför inte ses som ett lån.