Kommuner är skyldiga att årligen fastställa och betala ut bidrag i form av bl.a. grundbelopp till enskilda huvudmän som bedriver fristående skolverksamhet. Grundbeloppen ska bestämmas efter samma grunder som kommunen tillämpar vid fördelning av resurser till motsvarande kommunala verksamheter, den s.k. likabehandlingsprincipen. Principen, som innebär att de kommunala och de fristående skolorna ska ges likvärdiga ekonomiska villkor att bedriva verksamheten, säkerställs bl.a. genom att kommunen fastställer grundbeloppet utifrån kommunens egen budget för det kommande budgetåret.
Vid Malmö kommuns avstämning av utfallet för den budget som legat till grund för grundbeloppen 2017 visade det sig att de kommunala verksamheterna förskoleklass och fritidshem hade förbrukat mer medel än som budgeterats. Med hänvisning till att de kommunala verksamheterna under föregående år inte hade förbrukat alla tilldelade resurser beslutade kommunen att räkna av underskotten mot tidigare överskott. Detta fick till följd att grundbeloppet för 2017 när det gällde fristående verksamheter i form av förskoleklasser inte justerades alls medan grundbeloppet för fristående verksamheter i form av fritidshem endast justerades delvis.
Frågan i målet gällde om kommunens beslut var förenligt med likabehandlingsprincipen.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att åtgärden att kvitta underskott mot tidigare års överskott innebär att kommunen inte behöver skjuta till mer resurser till den egna verksamheten på grund av underskotten. Den har således inte inneburit att de kommunala verksamheterna har tillförts ytterligare resurser utöver de resurser som fördelats på lika villkor när grundbeloppen en gång fastställdes. Inte heller innebär åtgärden att ersättningen till den fristående verksamheten har minskats. Däremot har åtgärden fått till följd att den fristående verksamheten inte kompenserats fullt ut för just det aktuella årets underskott.
Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening kunde detta emellertid inte anses stå i strid med likabehandlingsprincipen. Tvärtom förhåller det sig så, att om en kommun alltid skulle behöva kompensera fristående verksamheter för enskilda års underskott i den kommunala verksamheten men samtidigt inte ha möjlighet att utnyttja tidigare uppkomna överskott, skulle det innebära att den kommunala verksamheten – sett över tid – tilldelas mindre resurser i förhållande till de fristående verksamheterna.
Enligt Högsta förvaltningsdomstolen stred inte kommunens beslut mot bestämmelserna i skollagen om att bidrag till enskilt bedrivna verksamheter ska bestämmas efter samma grunder som kommunen tillämpar vid fördelning av resurser till sin egen verksamhet.