Målet gäller ett barn som efter att föräldrarna skilde sig var folkbokfört hos sin mamma som bodde kvar i den bostad där familjen tidigare hade bott tillsammans (ursprungsbostaden). Tingsrätten beslutade därefter att dottern ska ha sitt stadigvarande boende hos pappan, dvs. att han ska vara boendeförälder. Tingsrätten beslutade vidare om umgänge mellan dottern och modern som innebar att dottern liksom tidigare i praktiken ska bo halva tiden hos vardera föräldern. Underinstanserna ansåg att dottern skulle fortsätta att vara folkbokförd i ursprungsbostaden.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att barn som har föräldrar som inte bor tillsammans många gånger kommer att ha dubbel bosättning, dvs. anses vara bosatta hos båda föräldrarna trots att dessa bor på olika adresser. Barnets folkbokföring ska då avgöras utifrån var det med hänsyn till samtliga omständigheter får anses ha sin egentliga hemvist.
Domstolen fann vidare att beslutet om vilken av föräldrarna som ska vara boendeförälder i det aktuella fallet vägde tyngre än de skäl som talade för att dottern skulle fortsätta att vara folkbokförd i ursprungsbostaden. Domstolen beslutade därför att dottern ska folkbokföras på pappans adress.