En stor revisionsbyrå anlitades för skatterådgivning i anledning av en omstrukturering inom en koncern, som bl.a. omfattade en bostadsrättsförening. I linje med byråns råd om att inga negativa skattekonsekvenser skulle uppkomma genomförde uppdragsgivaren en s.k. underprisöverlåtelse av en fastighet från bostadsrättsföreningen till ett koncernbolag. Inskrivningsmyndigheten gjorde dock bedömningen att i en sådan situation kan uppskov med stämpelskatten inte beviljas och att bolaget därför måste betala omkring 1,5 miljoner kr i stämpelskatt. Den bedömningen stod sig sedan efter överklagande.
Moderbolaget i koncernen begärde då att revisionsbyrån skulle betala ett skadestånd som motsvarade stämpelskatten.
I målet aktualiserades frågor om rådgivningen var oaktsam och hur skadan i så fall ska bedömas. Huvudfrågan var om det finns förutsättningar att tillämpa 36 § avtalslagen på en avtalad ansvarsbegränsning. Enligt den paragrafen får ett avtalsvillkor åsidosättas om det bedöms som oskäligt.
Högsta domstolen konstaterar att revisionsbyrån hade goda skäl för sitt antagande att inskrivningsmyndigheten skulle bevilja uppskov med stämpelskatten. Men i detta fall rörde det sig ändå om en utpräglat udda situation. Med hänsyn till den stora vikt som uppdragsgivaren fäste vid att några negativa skattekonsekvenser inte fick uppstå i anledning av överlåtelsen fanns det därmed skäl för byrån att undersöka saken närmare. Eftersom uppdragsgivaren inte fick den information om rättsläget och om hur detta hade bedömts i praxis som man hade anledning att förvänta sig, hade byrån handlat oaktsamt.
Med utgångspunkt i tidigare avgöranden kommer Högsta domstolen fram till att den skada som uppkommit ska bestämmas till utgiften för stämpelskatten, dvs. omkring 1,5 miljoner kr.
I parternas avtal fanns en ansvarsbegränsning. Enligt denna var revisionsbyråns skadeståndsansvar begränsat till ungefär 450 000 kr.
Högsta domstolen redovisar en del omständigheter som talar för en jämkning av ansvarsbegränsningen med stöd av 36 § avtalslagen. Bland annat hänvisas till att själva kärnan i uppdraget var att ge ett fullgott underlag för en bedömning av skattekonsekvenserna och att revisionsbyrån rimligen kunde försäkra sig mot risken för att felaktig eller ofullständig rådgivning skulle ge upphov till skada.
Frågan om en ansvarsbegränsning kan jämkas med stöd av 36 § avtalslagen måste dock avgöras genom en samlad bedömning av omständigheterna. Den oaktsamhet som kan läggas revisionsbyrån till last framstår som förhållandevis begränsad. Särskilt mot den bakgrunden kommer Högsta domstolen fram till att det inte finns anledning att jämka ansvarsbegränsningen.
I enlighet med ansvarsbegränsningen ska revisionsbyrån därför bara betala ungefär 450 000 kr i skadestånd.