Den allmänna arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring som syftar till att underlätta ekonomiskt under perioder mellan arbeten. Den syftar också till att tiden i arbetslöshet ska bli så kort som möjlig. Arbetslöshetsförsäkringen innehåller bestämmelser om åtgärder mot den som inte fullgör sina skyldigheter enligt försäkringen. Den som missköter sitt arbetssökande (43 § lagen om arbetslöshetsförsäkring), förlänger sin tid i arbetslöshet (43 a §) eller orsakar sin arbetslöshet (43 b §) kan därför drabbas av varning eller avstängning från arbetslöshetsersättning i upp till 45 ersättningsdagar.
I målet var fråga om en person som först hade fått en anställning och därefter en annan anställning med en senare tillträdesdag. Han tillträdde aldrig den första anställningen, utan valde i stället att påbörja det senare arbetet.
Högsta förvaltningsdomstolen fann att det utifrån bestämmelsernas avfattning och systematik ligger närmast till hands att en tidsmässig skiljelinje mellan 43 a § och 43 b § bör dras vid ingåendet av anställningsavtalet, dvs. att händelser efter det att ett anställningsavtal ingåtts bör bedömas enligt 43 b §. Även syftet med bestämmelserna talar för att händelser som inträffar efter det att ett anställningsavtal har ingåtts bör bedömas enligt 43 b §.
Enligt Högsta förvaltningsdomstolen var därmed 43 b § första stycket 1 lagen om arbetslöshetsförsäkring tillämplig i målet och den enskilde fick anses ha lämnat sitt arbete i den mening som avses i den bestämmelsen. Högsta förvaltningsdomstolen bedömde därefter att han hade haft giltig anledning att lämna den första anställningen och därför inte skulle stängas av från ersättning.