När en byggnadsnämnd beviljar bygglov får den ta ut en planavgift för att täcka kostnader som behövs för att upprätta eller ändra detaljplaner. I det fall som Högsta domstolen har prövat bestämdes avgiften enligt den taxa som gällde när bygglovet beviljades. Bolaget överklagade beslutet och invände bl.a. att byggnadsnämnden i stället borde ha tillämpat den taxa som gällde när den detaljplan som var aktuell i bygglovsärendet antogs.
Bolaget hävdade att byggnadsnämndens avgiftsdebitering stred mot de s.k. självkostnads- och likställighetsprinciperna. Självkostnadsprincipen innebär att en avgift inte får överstiga kommunens genomsnittliga kostnad för den typ av besked, beslut eller handläggning som avgiften avser. Likställighetsprincipen innebär att kommuner ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.
Högsta domstolen konstaterar att byggnadsnämndens tillämpning stämde med huvudregeln att en förvaltningsmyndighet vid prövningen av ett ärende ska tillämpa de föreskrifter som gäller när prövningen sker. Domstolen anser inte heller att beslutet om planavgift stred mot självkostnadsprincipen eller likställighetsprincipen.