En person försattes i konkurs. Eftersom konkursboets tillgångar inte räckte till betalning av uppkomna och förväntade konkurskostnader och andra skulder som boet hade ådragit sig, beslutade rätten att avskriva konkursen. Några år senare dömdes personen (konkursgäldenären) för grov oredlighet mot borgenärer. Enligt domen bestod brottet i att han under vissa år före konkursen avhänt sig tillgångar. Samtidigt dömdes hans maka för medhjälp till brottsligheten bestående i att hon hade främjat hans grova oredlighet. I syfte att få till stånd efterutdelning i konkursen väckte konkursboet därefter talan mot makan och yrkade att hon skulle betala skadestånd till boet. Konkursboets grund för talan var att hon genom sin brottsliga gärning hade vållat konkursgäldenären och borgenärerna i konkursen skada.
Högsta domstolen konstaterar att konkursboet efter konkursens avslut som utgångspunkt inte längre har någon rättskapacitet eller partsbehörighet. För att partsbehörighet ska kunna uppkomma därefter krävs att den tillgång som skulle ha ingått i konkursen ska finnas tillgänglig för efterutdelning eller utan några mer omfattande åtgärder ska kunna omvandlas till utdelningsbara medel. Det medför att konkursboet sedan konkursen avslutats endast i undantagsfall har behörighet att vidta en så långtgående åtgärd som att väcka en skadeståndstalan mot tredje man.
I detta fall är det Högsta domstolens bedömning att det inte kan komma i fråga att konkursboet ska anses ha behörighet att väcka den aktuella talan. Det innebär att hovrättens beslut att avvisa konkursboets skadeståndstalan ska stå fast. Högsta domstolen har därför avslagit boets överklagande.