Frågan i Högsta domstolen var om brottet skulle bedömas som grov stöld eller som stöld av normalgraden. Vid bedömningen av om en stöld ska rubriceras som grov stöld ska vissa i lagen angivna s.k. kvalifikationsgrunder särskilt beaktas. Bland dessa kvalifikationsgrunder aktualiserades i målet om det stulna föremålet hade funnits i brottsoffrets omedelbara närhet och om stöldbrottet varit av särskilt hänsynslös art. Det ska emellertid alltid göras en helhetsbedömning. Bara för att en kvalifikationsgrund föreligger medför detta inte att gärningen bedöms som grov stöld. Omvänt gäller att en stöld kan bedömas som grov även om ingen kvalifikationsgrund föreligger. Det anses dock att domstolen bör vara försiktig med att låta en omständighet som inte särskilt utpekats i lagen ensamt läggas till grund för bedömningen att brottet ska rubriceras som grov stöld.
Både tingsrätten och hovrätten dömde för grov stöld och beaktade särskilt att stölden hade skett i målsägandens omedelbara närhet.
Högsta domstolen konstaterar att med omedelbar närhet avses att föremålet är fysiskt nära målsäganden. Det förhållandet att stölden skett i en bostad bör inte enligt domstolen medföra att kvalifikationsgrunden omedelbar närhet tillämpas på annat sätt än vad som gäller på andra ställen. Målsäganden befann sig i ett angränsande rum till hallen när stölden begicks. Plånboken bedömdes därför inte ha varit i målsägandens omedelbara närhet. Stöldbrottet var inte heller sådant att det kunde bedömas ha varit av särskilt hänsynslös art. Inte heller vid en helhetsbedömning med beaktande av samtliga omständigheter fanns det enligt Högsta domstolen skäl att rubricera brottet som grov stöld. Den tilltalade döms för stöld av normalgraden.
Det förhållandet att stölden ägt rum i en annans bostad beaktas som en straffvärdehöjande omständighet. Straffet bestämdes till fängelse i fem månader, varvid även en tidigare utdömd skyddstillsyn undanröjdes.