Efter en trafikolycka på länsväg 276 norr om Stockholm åtalades föraren för grovt rattfylleri. Föraren invände att han under körningen hade befunnit sig i ett somnambult tillstånd, dvs. att han hade kört i sömnen. Han framhöll bland annat att han, tillsammans med alkoholen, hade tagit starka sömntabletter när han gick och la sig efter en stressig dag. Föraren fälldes i både tingsrätten och hovrätten.
Högsta domstolen klargör att vid en situation som den i målet bör den straffrättsliga betydelsen av sömngång bedömas som en fråga om uppsåt. I det kravet ligger att gärningsmannen måste ha varit i någon grad medveten om sitt handlande. Vad som krävs är att gärningsmannen har haft ett visst mått av basal grundförståelse av det sammanhang och den omgivning där gärningen företas.
Vidare finns det enligt Högsta domstolen inte skäl att se på beviskravet för uppsåt vid en invändning om sömngång på annat sätt än vad som i allmänhet gäller i brottmål. Åklagaren måste alltså styrka att det är ställt utom rimligt tvivel att gärningsmannen handlade med uppsåt.
I fallet konstaterar Högsta domstolen att föraren tog med sig nyckelknippan och lämnade bostaden, gick bort till flerbilsgaraget, låste upp detta med en s.k. tag, låste upp skyddsgallret kring bilen med en annan nyckel, öppnade bilen, satte sig i denna och körde ut från garaget. Bilfärden gick sedan inifrån Åkersberga, vidare ut ur samhället och längs länsväg 276 i ungefär sju kilometer innan den tog slut med olyckan.
Det hade alltså varit fråga om ett ganska komplext och utdraget handlande som med nödvändighet innefattade ett inte obetydligt antal observationer, trafikmässiga avgöranden och handlingsmanövrar. Det framstår därför enligt Högsta domstolen som ytterst osannolikt att föraren skulle ha varit så omedveten om sammanhanget och omgivningen att han inte under färden förstod att han körde bil. Det var därför styrkt att föraren haft uppsåt till körningen och han dömdes för grovt rattfylleri.