Frågan i Högsta domstolen var om mannen, som är unionsmedborgare, skulle anses vara stadigvarande bosatt i Sverige och till följd av den unionsrättsliga likabehandlingsprincipen jämställas med svenska medborgare vid prövningen av utlämningsframställningen. För svenska medborgare gäller ett hinder för utlämning enligt 2 § utlämningslagen.
EU-domstolens praxis innebär att unionsmedborgare, som utnyttjat sin rätt till fri rörlighet inom unionen, som utgångspunkt ska behandlas på samma sätt som medborgare i det land som de är bosatta i, om de är tydligt integrerade i det landet. Detta följer av både likabehandlingsprincipen och förbudet mot diskriminering. Högsta domstolen har därför redan i tidigare rättsfall funnit att 2 § utlämningslagen ska tolkas fördragskonformt så att Sveriges skyldigheter enligt unionsrätten kan upprätthållas.
I detta fall ansåg Högsta domstolen att mannen hade en så stark anknytning till det svenska samhället att han ska anses stadigvarande bosatt här och därmed jämställas med en svensk medborgare.
Hinder för utlämning ansågs därför föreligga enligt 2 § utlämningslagen.
I domen klargörs att det ligger utanför ramen för Högsta domstolens hindersprövning i utlämningsärenden att avgöra om en överföring av straffverkställighet kommer till stånd i det enskilda fallet. Ett nytt avgörande från EU-domstolen som möjliggör att unionsmedborgare i vissa fall kan utlämnas även från det land där de är stadigvarande bosatta, när en överföring av straffverkställigheten inte kan genomföras, föranleder ingen ändring av Högsta domstolens tidigare praxis.