Regeringen beslutade den 22 mars 2022 att bevilja Jokkmokk Iron Mines AB
bearbetningskoncession för området Kallak K nr 1 i Jokkmokk kommun, Norrbottens län.
En bearbetningskoncession enligt minerallagen innebär att verksamhetsutövaren får
ensamrätt att bryta ett visst mineral inom ett bestämt område. Koncessionen ger dock inte någon rätt att påbörja gruvverksamhet utan för detta krävs även tillstånd enligt miljöbalken.
I ärenden om beviljande av bearbetningskoncession enligt minerallagen ska vissa
bestämmelser i miljöbalken tillämpas. Enligt dessa bestämmelser ska om ett område är av riksintresse för flera oförenliga ändamål en intresseavvägning göras mellan de motstående intressena och företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt.
Regeringen gjorde bedömningen att området där bolaget sökt koncession är av riksintresse för både rennäringen och fyndigheter av värdefulla ämnen eller material och att det inom koncessionsområdet inte går att bedriva rennäring och mineralutvinning parallellt.
Vid intresseavvägningen kom regeringen fram till att riksintresset för värdefulla ämnen eller material skulle ges företräde. Genom att bearbetningskoncessionen förenades med vissa villkor, bl.a. till skydd för rennäringen, bedömde regeringen att koncessionen inte leder till att berörda samebyars möjligheter att bedriva renskötsel omintetgörs.
Jåhkågasska tjiellde och Sirges sameby, Svenska Naturskyddsföreningen samt
naturskyddsföreningarna i Norrbottens län och i Jokkmokk ansökte om rättsprövning av regeringens beslut och yrkade att beslutet skulle upphävas. Till stöd för talan anfördes bl.a. att beslutet står i strid med objektivitetsprincipen och att det förelegat jäv vid regeringens handläggning, att prövningens avgränsning är rättsstridig eftersom den inte innefattat malmtransporterna till och från den planerade gruvan, att bolagets miljökonsekvensbeskrivning har sådana brister att den inte kunnat läggas till grund för prövningen samt att regeringens bedömning avseende förekomsten av riksintressen, intresseavvägningen och de föreskrivna villkoren är rättsstridig och baserad på en felaktig och bristfällig faktabedömning.
Högsta förvaltningsdomstolen anser att vad sökandena anfört i fråga om
objektivitetsprincipen, jäv samt prövningens avgränsning inte innebär att regeringens beslut är rättsstridigt. Vidare gör domstolen bedömningen att bolagets miljökonsekvensbeskrivning inte innehåller några sådana brister som medför att regeringens ställningstagande att godkänna underlaget kan anses strida mot någon rättsregel.
Beträffande regeringens bedömning att koncessionsområdet är av riksintresse för fyndigheter av värdefulla ämnen eller material anser Högsta förvaltningsdomstolen att regeringens ställningstagande får anses ligga inom det bedömningsutrymme som den aktuella regleringen ger och att vad som kommit fram inte innebär att regeringen vid beslutsfattandet skulle ha gjort en bristfällig faktabedömning som medför att beslutet bör upphävas.
Vad gäller intresseavvägningen och de beslutade villkoren för koncessionen konstaterar Högsta förvaltningsdomstolen att avvägningsbestämmelsen i miljöbalken allmänt sett ger ett förhållandevis stort bedömningsutrymme i ärenden av nu aktuellt slag. Utifrån den rättsliga reglering och de förarbetsuttalanden som redogörs för i domen konstateras samtidigt att utrymmet inte kan anses vara större än att bedömningen faller så ut att den samiska kulturen – i förevarande fall möjligheten att bedriva renskötsel – garanteras fortlevnad.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att regeringens utgångspunkt har varit att ett beviljande av bearbetningskoncessionen inte ska leda till att berörda samebyar tvingas att upphöra med sin renskötselverksamhet och att regeringen därvid framhållit att samebyarna inom sina områden utanför koncessionsområdet alltjämt har en grundlagsstadgad rätt att använda marken för renskötsel. Vidare konstateras att regeringen har bedömt att koncessionen, genom att den förenas med vissa villkor, inte leder till att berörda samebyars möjligheter att bedriva renskötsel omintetgörs samt att regeringen utgått från att villkoren kan komma att ändras om gruvverksamheten ger upphov till betydande olägenheter som inte förutsågs när koncessionen meddelades samt att regeringen anför att ytterligare villkor till skydd för rennäringen kan komma att uppställas i en följande miljötillståndsprövning.
Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening går det inte i detta skede av processen – dvs. i ärendet om bearbetningskoncession enligt minerallagen – inom ramen för rättsprövningen och utifrån vad som framkommit i målet att dra slutsatsen att berörda samebyar kommer att tvingas upphöra att bedriva renskötsel till följd av en gruvetablering.
Regeringens faktabedömning har därmed inte ansetts ha sådana brister att det klandrade beslutet ska upphävas på den grunden och annat har inte ansetts visat än att regeringens avgörande får anses ligga inom ramen för det bedömningsutrymme som intresseavvägningsbestämmelsen i miljöbalken ger.
Vad sökandena anfört i övrigt har inte heller ansetts utgöra grund för att beslutet ska upphävas.
Högsta förvaltningsdomstolen har därmed funnit att regeringens beslut inte strider mot någon rättsregel och att regeringens beslut därför ska stå fast.