Enligt tingsrätten hade bärföretagarna vilselett de thailändska bärplockarna om att de skulle få minimilön enligt svenskt kollektivavtal och arbeta åtta timmar om dagen med två lediga dagar i veckan. De skulle få övertidsersättning och ersättning för obekväm arbetstid.
Väl i Sverige fick de nio bärplockarna betalt per kilo bär de plockade och inte fast lön. De arbetade mycket långa arbetsdagar för att kunna betala tillbaka de skulder som de ådragit sig för att komma till Sverige. Efter två månaders arbete fick de ut mellan 18 och 28 procent av den avtalsenliga lönen om man räknade på åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan med övertidsersättning och ersättning för obekväm arbetstid.
Tingsrätten fann att de nio bärplockarna befunnit sig i en svår situation och arbetat under uppenbart orimliga villkor. De hade dock inte varit så utsatta att det bör komma ifråga att döma för människohandel.
De två bärföretagarnas agerande var så integritetskränkande för bärplockarna att de båda bärföretagarna skulle dömas för människoexploatering. Eftersom gärningen avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning och medfört betydande vinning skulle brottet bedömas som grovt.
Ordföranden var skiljaktig och ville frikänna de två bärföretagarna. Enligt ordföranden var det inte bevisat att det fanns en ursprunglig brottsplan att vilseleda de nio bärplockarna och att det inte kunde uteslutas att bärföretagarna under bärsäsongen utgått från att målsägandena, efter den slutliga avräkningen, skulle få ut en betydligt bättre ersättning än de faktiskt fått.