Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av kommunen för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Vad gäller försörjningsstöd finns det sedan 2016 ett uttryckligt krav i socialtjänstlagen på att en enskild som inte kan försörja sig men som kan arbeta ska stå till arbetsmarknadens förfogande för rätt till sådant bistånd.
Socialnämnden hade nekat en biståndssökande ekonomiskt bistånd för internetkostnader med motiveringen att denne inte hade stått till arbetsmarknadens förfogande. Internetkostnader ingår inte i försörjningsstödet utan innefattas i vad som utgör livsföringen i övrigt. Beslutet överklagades och både förvaltningsrätten och kammarrätten kom fram till att lagtexten inte gav något utrymme för att, som socialnämnden hade gjort, ställa upp ett krav på att den sökande ska stå till arbetsmarknadens förfogande för att ha rätt till sådant bistånd.
Socialnämnden överklagade beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen som konstaterade att det i lagtexten uttryckliga kravet på att stå till arbetsmarknadens förfogande enbart tar sikte på rätten till försörjningsstöd, men att bestämmelsen inte utesluter möjligheten att ställa upp ett sådant krav för att komma i fråga för ekonomiskt bistånd för livsföringen i övrigt. Högsta förvaltningsdomstolen återförvisade målet till förvaltningsrätten för prövning av den enskildes rätt till ekonomiskt bistånd för internetkostnader utifrån förutsättningen att det kan ställas upp ett krav på att denne står till arbetsmarknadens förfogande.