Mål: PMÖÄ 3878-18

Patent- och marknadsöverdomstolen har prövat om tre registreringsansökningar av varumärken för transporttjänster m.m. där märkena består av ellipser i olika färger som är avsedda att täcka stora delar av bussar respektive tåg uppfyller registreringskravet om att märkena ska ha särskiljningsförmåga. Av ett förhandsavgörande från EU-domstolen, som Patent- och marknadsöverdomstolen har inhämtat i målet, framgår att bedömningen av om genomsnittskonsumenten utan risk för förväxling kan särskilja de transporttjänster som företaget tillhandahåller från andra företags tjänster ska göras utifrån hur konsumenterna uppfattar märkena på fordonen trots att fordonen inte omfattas av ansökan. EU-domstolen har även klargjort att det för att särskiljningsförmåga ska anses föreligga i ett sådant fall inte krävs att märkena i betydande mån avviker från normen eller från vad som är sedvanligt i den aktuella branschen.

Patent- och marknadsöverdomstolen har tolkat de svenska bestämmelserna i varumärkeslagen utifrån förhandsavgörandet och kommit fram till att märkena har särskiljningsförmåga för de tjänster som ansökningarna omfattar, bl.a. busstransporter och järnvägstransporter. Patent- och marknadsöverdomstolen har därför upphävt underinstansernas beslut och återförvisat ärendena till Patent- och registreringsverket för fortsatt handläggning.

Patent- och marknadsöverdomstolen har inte tillåtit att beslutet får överklagas.

Patent- och marknadsöverdomstolen har beslutat att begära förhandsavgörande av EU-domstolen om tolkningen av varumärkesdirektivet. Tolkningsfrågorna har kommit upp i ett ärende som gäller tre ansökningar om registrering av varumärken för fordons- och transporttjänster. Ansökningarna avser kännetecken, placerade i vissa positioner, som täcker stora delar av de fordon (bussar och tåg) som används för att utföra tjänsterna.

I ärendet har Patent- och registreringsverket samt Patent- och marknadsdomstolen funnit att de sökta varumärkena inte har särskiljningsförmåga.

EU-domstolen har i sin praxis lagt fast de grundläggande kriterier som ska vara uppfyllda för att ett varumärke ska anses ha särskiljningsförmåga. När det gäller sådana varumärken som inte är oberoende av utseendet på de varor som kännetecknet avser, har emellertid EU-domstolen slagit fast att det krävs att varumärket i betydande mån avviker från normen eller från vad som är sedvanligt i branschen för att märket ska anses ha särskiljningsförmåga. I ärendet uppkommer frågan om de sistnämnda kriterierna ska tillämpas när ansökan avser ett kännetecken placerat i viss position, som täcker stora delar av det fysiska föremål som används för att utföra tjänsterna.

Patent- och marknadsöverdomstolens frågor till EU-domstolen är följande.

I. Ska artikel 4.1 b) i varumärkesdirektivet tolkas så att det – vid en ansökan om registrering av ett varumärke som kännetecknar tjänster och där ansökan avser ett kännetecken, placerat i viss position, som täcker stora delar av de fysiska föremål som används för att utföra tjänsterna – ska bedömas huruvida märket inte är oberoende av föremålens utseende?

II. Om svaret på fråga I är ja, krävs det att varumärket i betydande mån avviker från normen eller från vad som är sedvanligt i branschen för att märket ska anses ha särskiljningsförmåga?

(Beslut under rättegång)