Mål: PMÖÄ 6119-20

Efter att ett spelbolag riktat erbjudanden direkt till spelare som stängt av sig själva från spel genom registrering i det nationella självavstängningsregistret Spelpaus meddelade Konsumentombudsmannen ett vitesförbud mot bolaget med anledning av marknadsföringen. Spelbolaget överklagade beslutet till Patent- och marknadsdomstolen och gjorde bland annat gällande att vitesförbudet skulle ändras så att det tog hänsyn till att bolaget behövde en frist på 24 timmar för att hinna beakta en ny registrering i Spelpaus och därmed för att kunna efterleva det meddelade förbudet. Patent- och marknadsdomstolen ändrade vitesförbudet endast genom att begränsa det till vissa spelprodukter och distributionssätt.

Patent- och marknadsöverdomstolen har konstaterat att förbudet i 15 kap. 2 § spellagen mot att rikta marknadsföring direkt till avstängda spelare bygger på att licenshavaren har möjlighet att få kännedom om huruvida en spelare är avstängd och att lagstiftaren i fallen med avstängning genom registrering i Spelpaus har utgått från att licenshavarna ska göra en kontroll mot det registret för att få sådan kännedom. Domstolen har, med hänvisning till rättssäkerhetsskäl, funnit att förbudet i 15 kap. 2 kap. spellagen ska tillämpas med beaktande av licenshavarens möjlighet att säkerställa att denne efterlever förbudet.

Patent- och marknadsöverdomstolen har därefter kommit fram till att vitesförbudet ska utformas så att spelbolaget som utgångspunkt får en frist om 24 timmar för att kunna beakta en ny registrering i Spelpaus. Domstolen har bedömt att vitesförbudet även bör träffa marknadsföring till spelare som visserligen varit registrerade kortare tid än 24 timmar men vars avstängning ändå blivit känd för spelbolaget.

Det av Patent- och marknadsdomstolen meddelade vitesförbudet har ändrats i enlighet med detta.

Patent- och marknadsöverdomstolen har inte tillåtit att beslutet får överklagas.

Tidigare under rättegången har Patent- och marknadsöverdomstolen avslagit ett yrkande om avvisning av ny bevisning med motiveringen att den aktuella handlingen utgör processmaterial oavsett om den åberopas som bevisning eller inte.