En person som är försvunnen och kan befaras vara död kan dödförklaras efter ansökan från en anhörig. Hur nära inpå ett försvinnande frågan om dödförklaring kan tas upp beror bl.a. på omständigheterna kring försvinnandet. Om det är utrett att den försvunne är död får frågan om dödförklaring tas upp omedelbart, men om det inte är utrett att den försvunne är död men det finns en hög grad av sannolikhet för att så är fallet får en ansökan prövas tidigast ett år efter försvinnandet. I andra fall får frågan om dödförklaring tas upp tidigast fem år efter försvinnandet. Högsta förvaltningsdomstolen hade att ta ställning till förutsättningarna för dödförklaring efter femårsfristen. Målet gällde en man som hade ansökt om dödförklaring av sin pappa, som enligt ansökan hade åkt till Irak år 2006 och inte hörts av sedan dess. Högsta förvaltningsdomstolen kom fram till att frågan om dödförklaring efter femårsfristen kan tas upp om det med hänsyn till omständigheterna inte rimligen kan antas att personen som ansökan avser lever. För att undvika att dödförklaringar sker felaktigt måste bedömningen dock bygga på en robust utredning. Den sökande måste därför lämna uppgifter om försvinnandet och om den anhöriges personliga förhållanden vid tiden för försvinnandet. Alla rimliga försök att ta reda på vad som har hänt personen måste ha gjorts och varit resultatlösa. I målet fanns endast knapphändiga uppgifter om försvinnandet och den försvunnes personliga förhållanden. Utredningen var därför inte tillräcklig för att frågan om dödförklaring skulle kunna tas upp till prövning.
Dom i mål om dödförklaring
Fråga om vad som krävs för att en person som varit försvunnen i mer än fem år ska kunna dödförklaras.