En förälder har av hovrätten dömts för bland annat näringspenningtvätt, grovt brott, till fängelse i ett år och sex månader.
Högsta domstolen framhöll att åklagaren vid näringspenningtvätt inte, såsom vid penningtvättsbrott, behöver styrka att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet och att straffvärdet av en näringspenningtvätt därför inte på samma sätt som vid penningtvättsbrott kan kopplas till straffvärdet hos förmögenhetsbrott. Mot bakgrund härav ansåg Högsta domstolen att straffvärdet för den brottslighet som föräldern gjort sig skyldig till motsvarade fängelse i ett år, trots att penningtvättsåtgärden avsåg betydande belopp.
När påföljden för en förälder ska bestämmas kan straffets negativa konsekvenser för hans eller hennes barn utgöra ett s.k. billighetsskälsom kan påverka straffmätning och påföljdsval. I domen anför Högsta domstolen att betydelsen av ett barns intressen i sammanhanget har konkretiserats och i viss grad förstärkts genom att Barnkonventionen numera gäller som svensk lag. Domstolen kom fram till att barnet skulle drabbas oproportionerligt och orimligt hårt om föräldern dömdes till fängelse, och att ett fängelsestraff skulle vara klart oförenligt med barnets bästa. Föräldern dömdes därför till villkorlig dom och dagsböter.