Mellan de nordiska länderna finns ett skatteavtal där det bl.a. finns bestämmelser om att transaktioner mellan närstående företag i olika länder får beskattas utifrån den s.k. armlängdsprincipen, dvs. som om företagen var oberoende av varandra.
Av artikel 9.2 i skatteavtalet följer att om ett annat land, i enlighet med armlängdsprincipen, beskattar en inkomst som även beskattas hos ett företag i Sverige, ska Sverige genomföra en s.k. korresponderande justering av skatten. En sådan justering ska bara göras om Sverige anser att justeringen är berättigad. Vid den korresponderande justeringen kan Skatteverket, i egenskap av behörig myndighet, vid behov överlägga med den behöriga myndigheten i det andra landet.
Målet gäller ett svenskt bolag som haft ränteinkomster från ett norskt dotterbolag. Norska myndigheter har, med tillämpning av armlängdsprincipen, nekat dotterbolaget avdrag för en del av räntekostnaderna. Skatteverket har därefter nekat det svenska bolaget en korresponderande justeringen av ränteinkomsterna på grund av att den inte ansetts berättigad. Efter överklagande fann Kammarrätten emellertid att en domstol är förhindrad att tillämpa artikel 9.2.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att Skatteverket i sin beskattningsverksamhet ska tillämpa bestämmelser i skatteavtalen, däribland artikel. 9.2. Efter ett överklagande av ett beskattningsbeslut ska även förvaltningsdomstolarna tillämpa sådana bestämmelser. Om Skatteverket vid prövningen av artikel 9.2 bedömer att förutsättningarna för korresponderande justering inte är uppfyllda och myndighetens beslut överklagas, ankommer det alltså på förvaltningsdomstolarna att pröva om Skatteverket haft fog för sitt beslut. Att Skatteverket i egenskap av behörig myndighet kan initiera överläggningar med ett annat land innebär inte att en förvaltningsdomstol är förhindrad att göra en korresponderande justering enligt artikel 9.2.