Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutade att lämna Fortifikationsverket dispens från markavvattningsförbud och tillstånd till markavvattningsåtgärder på fastigheten Karlsborgs flygfält 1:1 i Karlsborgs kommun. Beslutet förenades med ett antal villkor, bl.a. med villkor som innebar att Fortifikationsverket skulle utreda vilken halt PFAS11 som det går att rena ner till och att minst 99 procent av PFAS11 ska tas bort vid reningen (villkor 4). Utredningen med förslag till haltvillkor skulle redovisas till tillsynsmyndigheten senast ett år efter att anläggningen tagits i drift. Vidare angavs att tillståndet skulle tas i anspråk inom två år efter att det vunnit laga kraft och åtgärderna skulle vara genomförda senast inom fem år efter att tillståndet tagits i anspråk.
Länsstyrelsens beslut överklagades till Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt som med eget yttrande överlämnade målet till regeringen för prövning. Regeringen konstaterade att den miljökonsekvensbeskrivning som fanns i ärendet var tillräcklig för den prövning regeringen skulle göra. Den ansökta åtgärden kunde tillåtas då den inte bedömdes påverka miljökvalitetsnormer för vatten under förutsättning att de skyddsåtgärder som framgår av länsstyrelsens beslut genomförs. Avseende villkor 4 gavs Fortifikationsverket en längre utredningstid om 27 månader och reningshalten för PFAS11 bestämdes till minst 95 procent.
Flera naturskyddsföreningar och enskilda ansökte om rättsprövning av regeringens beslut och yrkade att beslutet skulle upphävas samt att förhandsavgörande från EU-domstolen skulle hämtas in. Till stöd för sin ansökan anförde de bl.a. att miljökonsekvensbeskrivningen i ärendet var bristfällig, att någon prövning enligt regelverket för Natura 2000-områden inte hade genomförts och att beslutet stred mot försikthetsprincipen och icke-försämringskravet i miljöbalken och vattendirektivet (direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område).
Högsta förvaltningsdomstolen anser att det inte aktualiseras någon sådan tolkningsfråga som ger anledning att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen.
Vad avser miljökonsekvensbeskrivningen anser Högsta förvaltningsdomstolen att den
uppfyller de formella krav som uppställs i miljöbalken. Vid bedömningen av innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen konstaterar Högsta förvaltningsdomstolen att
bestämmelserna lämnar ett förhållandevis stort bedömningsutrymme. Det finns inte sådana brister i miljökonsekvensbeskrivningen att den inte uppfyller de krav som uppställs i miljöbalken.
Beträffande frågan om Natura 2000-prövning bedömer Högsta förvaltningsdomstolen att även om tröskeln för att genomföra en prövning enligt Natura 2000-regleverket är förhållandevis låg innehåller bestämmelserna ett visst bedömningsutrymme. Regeringens ställningstagande ligger inom det handlingsutrymme som bestämmelserna medger och beslutet kan inte anses strida mot någon rättsregel på det sätt sökandena har angett eller som klart framgår av omständigheterna.
Vid bedömningen av om regeringens beslut strider mot försiktighetsprincipen och icke- försämringskravet i miljöbalken och vattendirektivet konstaterar Högsta
förvaltningsdomstolen följande. Den verksamhet som regeringen beslutat om innebär att åtgärder vidtas för att förbättra föroreningssituationen inom flygplatsområdet. Det har enligt domstolens mening inte kommit fram tillräckliga skäl för att ifrågasätta de uppgifter som Fortifikationsverket presenterat eller att underlaget skulle varit undermåligt. Reglerna om icke-försämringskravet innebär högt ställda krav på verksamheter som kan orsaka miljöskador. Även om det framgår av utredningen att viss tillförsel av PFOS kommer att ske till Bottensjön har den bedömts vara så liten att det inte kommer äventyra möjligheten att uppnå miljökvalitetsnormen för Bottensjön. Det kan inte heller fastslås att villkoret om reningsanläggning och den prövotid som föreskrivs strider mot icke-försämringskravet. Regeringens beslut står enligt Högsta förvaltningsdomstolens bedömning inte i strid med 5 kap. 4 § miljöbalken eller vattendirektivet. Beslutet strider därför inte mot någon rättsregel på det sätt som sökandena angett eller som klart framgår av omständigheterna.
Vad sökandena anfört i övrigt har inte heller ansetts utgöra grund för att beslutet ska
upphävas.
Högsta förvaltningsdomstolen har därmed funnit att regeringens beslut inte strider mot någon rättsregel och att regeringens beslut därför ska stå fast.