Enligt åklagarna dödade klasskamraten flickan genom att utöva kraftigt våld, varav en del med tillhyggen, mot flickans huvud, hals och kropp. Klasskamraten erkände att han hade varit med flickan på en avskild plats vid ån Viskan där hennes kropp sedermera hittades, men hävdade att han enbart hade gett henne två knuffar och att hon hade fallit bakåt av ena knuffen. Han förnekade att han utöver detta skulle ha orsakat henne några skador.
Hovrätten kommer liksom tingsrätten fram till att det är bevisat att klasskamraten dödade flickan på det sätt som åklagarna påstått. Hovrätten anser att det också är bevisat utom rimligt tvivel att han vid gärningen avsåg att döda henne. Detta utifrån omfattningen och arten av det våld som klasskamraten utövade mot flickan vid tillfället. I denna del skiljer sig hovrättens bedömning från tingsrättens, då tingsrätten endast ansåg bevisat ett så kallat likgiltighetsuppsåt. Hovrätten dömer klasskamraten för mord och bestämmer påföljden till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, liksom tingsrätten gjort.
I hovrätten ville åklagarna att klasskamraten skulle dömas även för grov våldtäkt, vilket tingsrätten hade frikänt honom från, samt att vapenbrottet skulle rubriceras som grovt brott. Flickans familjemedlemmar begärde högre skadestånd än vad tingsrätten dömt ut. Hovrättens prövning gällande dessa frågor leder till samma slutsatser som tingsrätten kommit till. Hovrätten fastställer alltså tingsrättens dom.