Två författare, en kvinna och en man, hade ett samarbete avseende en bokserie. Under arbetet med den andra boken i serien avbröts samarbetet. Därefter träffade författarna ett avtal om att de var ense om att kvinnan var ensam upphovsman till den andra boken och att den fulla upphovsrätten till boken tillhörde henne. Hon färdigställde boken och den gavs ut med endast henne angiven som författare.
Mannen stämde sedan kvinnan och förlaget för upphovsrättsintrång och begärde bland annat skadestånd. Han gjorde gällande att de använt hans upphovsrättsligt skyddade texter utan hans tillstånd. Han menade att avtalet endast gav den andra författaren rätt att använda konceptet till bokserien som de skapat tillsammans, men inte de texter som han hade författat.
Den andra författaren och förlaget bestred upphovsrättsintrång. De gjorde gällande att avtalet innebar att han överlåtit och eftergett sina rättigheter till den andra författaren.
Målet gällde om några särskilda principer ska anses gälla för tolkning av avtal på upphovsrättens område eller om upphovsrättsliga hänsyn ska tas på annat sätt. Sedan länge har förekomsten av sådana speciella principer diskuterats. Att sådana ska anses gälla har motiverats av att upphovsmän har ansetts ha en särskilt skyddsvärd position på grund av betydelsen av att stimulera skapande av litterära och konstnärliga verk.
Högsta domstolen konstaterar att sådana särskilda upphovsrättsliga hänsyn som kan behöva tas vid tolkning av avtal på upphovsrättens område bör samverka med vad som gäller för avtalstolkning i allmänhet. De får därför vägas in som preciserande och kompletterande omständigheter vid bedömningen av och avvägningen mellan olika tolkningsfaktorer hänförliga till det enskilda fallet, men inte i form av att några speciella tolkningsprinciper ska anses gälla.
I bedömningen av det aktuella fallet kommer Högsta domstolen fram till att avtalstolkningen leder fram till att det inte har förekommit något upphovsrättsintrång, vilket innebär att skadeståndstalan med mera ogillas.