Ett förbudsföreläggande har inte utsläckt rätt att bedriva vattenverksamhet med stöd av urminnes hävd

Länsstyrelsen förelade en innehavare av ett strömkraftverk att senast den 1 april 2015 antingen ansöka om tillstånd till vattenverksamhet för produktion av vattenkraftsel eller upphöra med verksamheten. Föreläggandet fick laga kraft. Någon ansökan gjordes inte. Därmed blev det förbjudet att driva verksamheten vidare. Innehavaren avbröt produktionen av elkraft.

År 2019 började nya bestämmelser om moderna miljövillkor för vattenkraftsel att gälla. Samtidigt infördes i lagen om införande av  miljöbalken en ny bestämmelse, 5 a §, som tydliggör vilken betydelse bland annat urminnes hävd har för rätten att bedriva vattenverksamhet.  Med stöd av de nya bestämmelserna ansökte innehavaren av kraftverket om uppdatering av villkoren för verksamheten.  

Mark- och miljödomstolen, som ansåg att verksamheten bedrevs med stöd av urminnes hävd, biföll ansökan i en dom och bestämde nya villkor. Efter överklagande undanröjde Mark- och miljööverdomstolen domen. Enligt domstolen innebar länsstyrelsens förbud att det inte längre fanns någon rätt att bedriva elproduktion vid kraftverket, och eventuell tidigare rätt att bedriva verksamheten fick därmed anses utsläckt.

Högsta domstolen förklarar i sin dom att verksamheten vid kraftverket kan omfattas av en sådan särskild rättighet som avses i 5 a § lagen om införande av miljöbalken, trots att verksamheten vid ikraftträdandet av bestämmelsen omfattades av ett lagakraftvunnet och gällande förbud. Därför undanröjer Högsta domstolen Mark- och miljööverdomstolens dom och lämnar tillbaka målet dit för fortsatt handläggning.